Å ANDRA SIDAN – Det är skillnad på form och innehåll. Att det kristna trosinnehållet är viktigare än formen/kyrkan hoppas jag alla kan hålla med om.
Att själva grunden för innehållet, Guds kärleks ständigt nyskapande kraft, är det mest hållbara vi kan tänka oss likaså. Men en ständigt pågående skapelseprocess, som också visar sig i ett föränderligt samhälle, innebär också en utmaning mot de yttre formerna. Stelnar de kan de inte längre spegla budskapet och kommunicera det i riter, symboler, ord och handling.
Dop- och missionsbefallningen: Gå ut och gör alla folk till mina lärjungar…” förpliktar. Gamla former som inte längre hjälper människor att ta till sig budskapet är inte hållbara och skall inte vara det. Därför hänger i dag organisationsförändringarna intimt samman med planeringen av en ny handbok, gudstjänst-
former och kyrkliga handlingar. Vi är en reformatorisk kyrka.
Ecclesia semper reformanda est, – kyrkan bör vara stadd i ständig förändring, är en central luthersk tanke. En kyrka som stelnar är inte värd att kallas kyrka.
Frågorna om pastoratens storlek, vem som bestämmer vad och hur ekonomin fördelas får aldrig bli överordnade vårt övergripande uppdrag, utan ständigt prövas mot vad som gynnar människors känsla av tillhörighet och delaktighet.
Kyrkan är ingen kommunal förvaltning som skall ge optimal service till lägsta möjliga kostnad. Våra medlemmar och den växande gruppen sökare och vilsna icke-medlemmar är inte kunder, objekt för vår verksamhet, utan själva subjekt i det som skulle vara vår kyrka. Utan den insikten, som på förvaltningsspråk kunde kallas närdemokrati, kan en aldrig så ekonomiskt rationell kyrka bli hållbar.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR