I förra veckan skrev Ugandas president Museveni som förutskickat under lagen som ger livstids fängelse för upprepade homosexuella gärningar, som det heter. Till detta kommer ett angiverisystem där människor kan straffas om de underlåter att ange homosexuella till myndigheterna.

Kraftfulla och rättmätiga reaktioner lät inte vänta på sig. Den sydafrikanske tidigare ärke-biskopen Desmond Tutu jämförde lagen med Nazitysklands rasism och med apartheid i Sydafrika och Barack Obama fördömde lagen som ”avskyvärd”.

Vår egen Anders Borg befann sig på resa i Uganda styrde om sin agenda från ekonomi till att träffa hbt-aktivister. Det hedrar honom. Danmark, Norge och Nederländerna drog omedelbart  in den del av biståndet som går direkt till den ugandiska regeringen, och Sverige har denna vecka gjort samma sak. Med en budget som finansieras till över 20 procent av bistånd och en valuta i fritt fall är förhoppningen att den ugandiska regeringen som nu gör hånfulla och trotsiga uttalanden ändå kan påverkas.

Problemet är att lagen är populär i Uganda efter flera års propaganda från hatiska medier som hänger ut homosexuella människor och uppmanar till våld. Lagen får uppbackning av kristna och muslimska ledare. Enligt den katolska tidskriften The Tablet har Ugandas interreligiösa råd, som samlar katolska, ortodoxa, pentecostala kyrkor och muslimska samfund välkomnat lagen för att den ”kan få slut på främjande av homosexualitet i landet”.

De står inte oemotsagda. Kyrkornas världsråd har protesterat flera gånger sedan lagen först föreslogs 2009. Lagen främjar fördomar och hat, heter det i ett uttalande från dåvarande generalsekrekreteraren Samuel Kobia.

Den brittiska katolska välgörenhetsorganisationen Cafod påpekar med adress till katoliker i Uganda att man måste bekämpa all form av diskriminering, ”oavsett om den grundar sig på ras, religion, kön eller sexualitet.”

Svenska kyrkan har sedan lång tid tagit tydlig ställning för att det är en mänsklig rättighet för samtyckande vuxna att älska vem man vill.
I det senaste uttalandet heter det: ”Svenska kyrkan lever med många kyrkor med en annan syn än vad vi har när det gäller mänsklig sexualitet. Vi kan inte acceptera att någon, varken individ eller organisation, utsätter homosexuella eller andra med annan läggning än den heterosexuella för kränkande behandling.” Klara, välkomna verba.

Och den samlade svenska kristenheten i Sveriges kristna råd och Svenska missionsrådet har för andra gången skickat ett skarpt brev till president Museveni med kravet att lagen ska rivas upp. Där framhåller man att den då föreslagna lagen bryter inte bara mot ”grundläggande mänskliga rättigheter och internationell lag utan även mot den kristna tron.”

Svenska kyrkans utrikeschef Erik Lysén var tydlig i SR:s studio med hur viktigt det är att ge stöd åt hbt-aktivister och andra försvarare av mänskliga rättigheter. Men också hur viktigt det är att hålla kvar dialogen med de ugandiska kyrkorna: ”Finns inte vi kvar och den dörren stängs, ja då lämnar vi fältet fritt för väldigt konservativa kristna krafter”, sade han.

Grunden för Svenska kyrkans agerande i den dialogen och i ekumeniken i stort finns att läsa i ett radikalt och tydligt så kallat positionspapper från Nämnden för internationell mission och diakoni: ”Svenska kyrkan åtar sig att verka för genusrättvisa och jämställdhet tillsammans med de kyrkor och organisationer vi samverkar  med, i de nätverk och på de arenor vi finns och verkar.” I dokumentet betonas i genusrättvisa inbegriper likabehandling oavsett sexuell läggning.

Bara så kan Svenska kyrkan vara hoppets bärare i det internationella samarbetet, i en ekumenik där man står för den kyrka man är – där man ibland måste välja de mänskliga rättigheterna framför enheten.
Svenska kyrkan har två stridbara kyrkoledare i Eva Brunne i centralkommittén i Kyrkornas världsråd och Antje Jackelén, rådsmedlem i Lutherska världsförbundet som på hög nivå kan verka i denna anda mot stigmatisering och förtryck.