Enhet inåt och utåt för rättvisa och fred

Just nu möts Kyrkornas världsråd till sin tionde generalförsamling i Busan, Sydkorea. Mötet äger rum långt bort, men frågan är närgången. Hur bidrar vi till rättvisa och fred? Uppmaningen är sylvasst vardagskonkret: upp och hoppa soffpotatisar och börja gör skillnad.

Med nästan trehundrafemtio medlemsorganisationer från över hundra länder är Kyrkornas världsråd jordens största ekumeniska nätverk. Att generalförsamlingen äger rum i det delade Korea är ingen tillfällighet. Världsrådet bildades 1948. Samma år delades Korea i nord- och sydrike. År av oförsonlighet och bitter rivalitet skulle följa.
Temat för generalförsamling-en är God of life, lead us in justice and peace. Frågan hur kyrkorna ska spela större roll för rättvisa och fred står i centrum. För att det ska fungera är enhet viktig. Enhetstanken har alltid varit central i det världsomspännan-de ekumeniska nätverket. Den inom ramen för världsrådet självständiga organisationen Faith and Order har som syfte att förkunna kyrkans enhet och kalla de olika kyrkorna att sträva mot den synliga enhetens mål.

Ett problem är att man tänker olika om enhet i de stora kyrkofamiljerna. Vem har tolkningsföreträde? På vems villkor ska enhet etableras? Ortodoxa kyrkor och kyrkor i den anglikanska gemenskapen ser episkopat och apostolisk succession i allmänhet som nödvändiga för enhet. Den romersk-katolska kyrkan betonar påvedömet i synnerhet, samtidigt som protestantiska kyrkor lämnar ledarskaps- och tillsynsfrågan öppen. Den romersk-katolska kyrkan är inte ens medlem i världsrådet, utan sänder representanter till generalförsamlingen. Hur länge ska det förbli så? När ska den romersk-katolska kyrkan ta på allvar att ekumenik fordrar kompromiss och eftergifter?

Ekumeniken har två riktningar – både kyrkans enhet (ad intra) och denna enhets betydelse för världen som Guds skapelse (ad extra). Att frågan om rättvisa och fred står i centrum för generalförsamlingens möte är alltså naturligt. Enhet inåt och utåt går inte att skilja från varandra. Det betyder att brist på enhet försvårar för möjligheten att bidra till rättvisa och fred. Och att en stärkt enhet inte är till för kyrkornas egen skull, utan för att kunna göra skillnad i världen. Jesus ber att lärjungarna ska vara ett så att världen kan tro (Joh.17:21). Ibland kallas det för ekumenikens instiftelseord. Enhet är helig för att världen är helig.

Frågan om enhet ligger på många nivåer samtidigt. Det världsvida hör samman med det vardagsnära. I båda fallen handlar det om att leva med varandras olikheter. Det måste betyda mer än att vi ska stå ut med varandra. Den andre har något att lära mig. Hur finner vi sätt att tro, leva och vara kristen församling som inte underkänner den andre? Hur hittar vi mod att erkänna att andra ofta säger något vi själva inte tänkt på?

I den ekumeniska diskussionen talar man om ömsesidig förpliktelse (mutual accountability), bland annat för att uttrycka att det lokala sammanhanget har en skyldighet att sträva efter samhörighet med andra, både lokalt och med det som är mer-än-lokalt. Det betyder att relationen till andra kristna och andra religioner inte kan vara församlingsinstruktionens appendix, utan snarare dess förord. Den inhemska ekumeniken måste finnas på varje församlings agenda, diskuteras i arbetslag, gestaltas i gudstjänst, bli självklar i lokalsamhället. Delaktighet med varandra är en del av kyrkans DNA och kongenialt med livet i en global värld.

Kyrkornas världsråds generalförsamling äger rum långt borta, men frågorna måste finnas på dagordningen också här hemma. Mötets svenska delegater har ett särskilt ansvar för att bidra. Hur omsätter de sina erfarenheter när de åter landar på svensk mark? Dessutom har du ansvar. Hur vill du förvalta det? Kanske känner du igen dig i bilden av någon som sjunker allt djupare i tv-soffan, för att vant betrakta lidandet på komfortabelt avstånd. Våga i så fall ta ett steg vidare och bli mer konkret. Var själv den förändring du vill se i världen. Bär bönen i hjärtat: God of life, lead us in justice and peace.