För en månad sedan skrev Kyrkans Tidning om den undersökning som Svenska kyrkans forskningsenhet har gjort kring prästers olika trosinriktningar. Sedan dess har tidningen publicerat ett flertal inlägg på debattsidorna om såväl olika syn på uppståndelsen som trosbekännelsens plats och betydelse i kyrkan och dess gudstjänstliv.

Debatten illustrerar väl den spännvidd som forskningsenhetens undersökning visar mellan mer formella respektive friare trostolkningar, som alla finns representerade inom kyrkan idag. Det är också viktigt med ett kontinuerligt samtal om trosfrågor, så länge det sker i en god och konstruktiv ton.

Tyvärr är så inte alltid fallet. Det finns alldeles uppenbart låsningar mellan olika teologiska traditioner inom kyrkan, där människor ibland utdefinierar varandra och skapar åsiktskorridorer eller filterbubblor, för att det känns enklare så eller i övertygelsen om att andra traditioner har fel på avgörande punkter. Därigenom lever många av oss en sorts parallella liv inom en och samma kyrka istället för att fullt ut se oss som en och samma gemenskap.

Om jag får bli mer personlig än jag hittills har varit här skulle jag vilja peka på en annan väg, utifrån egna erfarenheter. När jag tecknar min egen fromhetsbakgrund brukar jag beskriva den som mångkyrklig. Under mitt liv har jag nämligen levt och arbetat i många olika traditioner – i hög- och lågkyrklighet, karismatik, miljöer inspirerade av befrielseteologi och Mälardalskyrklighet.

Jag har inte alltid tyckt om det jag har mött, men jag har samtalat och lyssnat och i bästa fall börjat förstå andra sätt att resonera än mina egna. Så skulle jag önska att kyrkan fungerar i mycket högre grad än vad som är fallet idag.

Bär din egen övertygelse, men glöm inte bort att lyssna och var beredd att ompröva något av det du tror på längs vägen. Då hjälps vi åt att hålla samman kyrkan mitt i våra olika uppfattningar.