Under 2001–2010 utlyste Kyrkornas världsråd ett årtionde för att övervinna våld. Hur självklart var det inte då för bland andra Svenska kyrkan att uttala sig, ge ut skrifter och upprätta handlingsplaner? Våld är fel, helt enkelt.
Men ämnet för IKETH, en konferens i Köln för europeiska kvinnliga teologer som pågår denna vecka, problematiserar frågan med rubriken ”Våld mot kvinnor – en smärre synd? Om religiös legitimering av våld mot kvinnor”.

När våldet utövas hemma av män mot kvinnor blir blicken, både samhällets och den enskildes, inte så klarsynt, avstånds-tagandet inte lika givet. Naturligtvis är det ingen som ger våldet sin välsignelse. Däremot kommer en mängd andra synpunkter in och gör att stödet till kvinnan ibland sviktar. Synen på könsroller. Synen på äktenskapet. Synen på vems ”fel” det är att mannen slår.
Tre huvudtalare vid Kölnkonferensen representerar var sin religion, och för det kristna bidraget svarar Malena Björkgren, finländsk präst och teologie doktor. För två och ett halvt år sen disputerade hon på sin avhandling Våld i parrelationer.

Det Malena Björkgren bland annat visar är att vid våld mot kvinnor i hemmet läggs ett raster av familjesyn på våldet. En familjesyn som fortfarande är präglad av kristna tankegångar. Bilden av kvinnan som fresterska och opålitlig har rötter ända till Första Mosebok. Den aktualiseras i rättssalar när kvinnor misstänks för att vilja ”sätta dit” män. Den ventileras folkligt i formuleringar om att en kvinna har ”drivit mannen” till att slå henne. Kvinnan som inte lämnar sin misshandlande man blir lätt misstrodd eller ses som svag och osjälvständig, vår tids mest föraktade egenskaper.

Ett gott liv förutsätts allmänt innehålla ett lyckat parförhållande. Långa äktenskap beundras. Dessutom ges kvinnan huvudansvaret för relationen och för att se till barnens bästa. Dessa förväntningar blir sten på börda för den kvinna som blir slagen av sin man.
Är hon aktiv i en församling kan hon pressas ännu mer av dessa ideal och av krav på att förlåta och inte skilja sig. Både som självanklagelse och genom omgivningens tysta avståndstagande. Ofta får andra inte veta att hon blivit slagen, ibland bagatelliserar de våldet och tycker att ”han har ju ångrat sig”.

Kyrkan legitimerar inte våld mot kvinnor. Men kyrkan har, som Malena Björkgren påpekar, genom tiderna ägnat stor energi åt ramen för parrelationerna (först hur man skulle ställa sig till samboförhållanden, därefter frågan om samkönade vig-slar) och jämförelsevis lite diskuterat innehållet. Vad krävs för en konstruktiv, uthållig relation?
Hur påverkar ojämna maktförhållanden?
När kan man med gott samvete ge upp om ett äktenskap?

Det är bra att det finns ett svenskkyrkligt dokument som ger råd till den som möter misshandlade kvinnor. Men det räcker inte. Eftersom verkligheten så ofta är en annan än idealet om kärlek och ömsesidig hjälp, får kyrkan inte vara det minsta tafatt. Vardaglig konflikthantering, både i parförhållanden och på arbetsplatsen, behöver bli en teologisk och pastoral spetskompetens.