Nu är jag tillbaka i Svenska kyrkan efter 18 års frånvaro

Niklas Ekdal gästkrönikör

Medlemskap. Jag gick kanske inte med i kyrkan för religionens skull men väl för kulturarvets och för det arbete för förtvivlade människor som jourhavande präst gör, skriver Niklas Ekdal i en gästkrönika.

För 57 år sedan föddes jag in i Svenska kyrkan. För 18 år sedan gick jag ur. I år gick jag med igen.

Hur intressant denna krokiga väg genom livet är för andra vet jag inte, men som vanligt är man väl del av en större trend. Den fria viljan som uppfanns av teologerna har ju fått rejält mothugg av vetenskapen.

Så vad hände mellan 1961 och 2018?

Ingen kan förneka att 1961 var ett speciellt år. Det var till exempel första årtalet sedan 1881 som kunde skrivas likadant uppochner. Nästa gång det händer blir år 6009.

I världspolitiken var 1961 en ödesmättad vändpunkt. Berlinmuren restes för att hindra östtyskarna att fly från kommunismens klasslösa paradis. Sovjetunionen provsprängde historiens kraftigaste vätebomb, motsvarande tre tusen Hiroshimaladdningar. Tryckvågen gick flera varv runt jorden, svampmolnet sträckte sig ovanför stratosfären, det radioaktiva nedfallet blåste till världens alla hörn.

Medicinarna bröt också ny mark. Mirakelpillret Neurosedyn började misstänkas för att orsaka fosterskador. När tio tusen barn hade fötts utan armar och ben var det för sent. Tron på vetenskapen fick sig en törn, tron på framsteget levde ändå vidare.

Kulmen på optimismen kom symboliskt vid millennieskiftet 2000, året när Svenska kyrkan skildes från staten, när Bill Clinton avgick som president i USA och Vladimir Putin tillträdde i Ryssland. Investerarnas IT-bubbla sprack. Förhoppningarna om en gränslös, demokratisk, globaliserad värld stod i zenit. Vi inbillade oss – som Storbritanniens premiärminister Tony Blair – att allting var ”new, new, new”.

Big mistake. De gamla geopolitiska konflikterna kom ju tillbaka. Digitaliseringen bringade minst lika mycket splittring som framåtskridande. Människan förblev envist densamma, kluven mellan gott och ont, mellan frihet och gemenskap.

Jag lämnade kyrkan ungefär som jag lämnat min familj och hemstad för att ge mig ut i världen. Jag trodde på rockmyten om oberoende. På individualismens idé om att man kan uppfinna sig själv, lämna sitt givna sammanhang och hitta nya.

Det var lite barnsligt. Men alla som fötts från 1940-talet och framåt är ju barnsliga på det sättet. Möjligen är det Frank Sinatras fel. I did it my way.

Nyåret 2018 var tiden mogen att gå med i kyrkan igen. ”En klubb som tappar femtio tusen medlemmar om året i dessa bakvända tider måste göra något rätt”, som jag skrev på DN Debatt.

Trots denna raljerande motivering fick jag brev från biskopar som hälsade mig välkommen tillbaka. Ett så tolerant och öppet samfund – där hälften av prästerna tror att kristendom och islam utgår ifrån samma gud – kan inte vara fel i polariseringens tid.

Det var kanske inte religionen jag gick med i, eller kyrkans politik, utan kulturarvet, Bibelns berättelser om rätt och fel, mitt lutherska ursprung, jourhavande präst som räddat så många förtvivlade människor.

Jag gick med i Nathan Söderblom. Googla honom, ifall ni tvivlar på Svenska kyrkan.

Niklas Ekdal, gästkrönikör

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.