Frankrike har fått sitt elfte september, alltså sin motsvarighet till terrorattackerna i USA 2001. Den gången sändes ett specialavsnitt av tv-serien Vita huset, där president Bartlets administration hot-
ades av en islamistisk attack. I ett samtal med en grupp studenter konstaterade då vice stabschefen Josh Lyman att terroristerna hade lika lite med
islam att göra som Ku Klux Klan har med kristendomen.

I dag heter huvudfienden inte längre al-Qaida, utan Islamiska Staten, men grundkonflikten består. Den förutspåddes dessutom redan efter Sovjetunionens fall av den amerikanska statsvetaren Samuel Huntington. Han hävdade i sin bok The Clash of Civilizations att världen framöver skulle präglas av konflikter mellan olika kulturer snarare än ekonomiska system, där världsreligionerna skulle komma att spela en allt större roll.

Huntingtons tes har sedan dess kommit att bli alltmer aktuell, samtidigt som den med rätta har kritiserats. Även om kulturkonflikterna onekligen tycks prägla delar av världen i dag, är det oerhört viktigt att påminna om att extremister inte per automatik representerar den stora massan. Det gäller vare sig de kallar sig kristna, muslimer eller något annat.

Att islam över huvud taget har blivit inblandat hänger samman med den muslimska väckelse som började i Egypten på 1970-talet och sedan spreds vidare. Då var den något som tände ett hopp i länder som alltför länge hade sett baksidorna av den västerländska civilisation som vi själva kan uppfatta som något av mänsklighetens höjdpunkt så här långt.

I väckelsens spår stärktes de lokala moskéerna som knutpunkter i civilsamhället, med gemenskap, utbildning och ett socialt skyddsnät som de västinfluerade regimerna hade misslyckats med. För många muslimska kvinnor blev slöjan därför också ett tecken på motstånd mot moraliskt förfall, snarare än tecken på kvinnoförtryck. Med revolutionen i Iran 1979 kom dessutom våld i religionens namn att uppfattas som en framgångsfaktor.

Västvärlden har blivit en syndabock, delvis säkert för att förskjuta uppmärksamheten från egna brister när den positiva förändringen inte kommer så fort som man har hoppats, men delvis också med rätta. Vi är medskyldiga till att humanitära värden åsidosätts när det skapar ekonomiska vinster för oss.

Vårt sätt att leva leder inte bara till frihet, utan också till former av förtryck. Precis som det finns perverterade former av islam finns det ju också perverterade former av kristendom.

När avtryckarfingret triggas av känslan att vilja utkräva hämnd efter attackerna i Paris behöver vi påminna oss om att den långsiktiga lösningen är en helt annan. Som Robert Egnell, docent vid Försvarshögskolan, konstaterade i en debattartikel i Aftonbladet i lördags, kan väpnade insatser få motsatt effekt, så länge inte grundorsakerna tacklas. Det behövs reell förändring och det behövs en verklig försoning innan världen kan bli bättre igen.