Så drar de alla på sig illande gula västar. Det står något på västryggarna – Missing people. Gruppen som består av ett tjugotal, unga och äldre, män och kvinnor, ska offra ytterligare en kväll på att söka efter den unge kille som varit försvunnen en vecka. Ingen vet vad som hänt honom. Spåren är få.

Jag ska villigt erkänna att jag ibland känt mig skeptisk till organisationen Missing people. Undrat en hel del över drivkraften både bakom organisation och medlemskap. Vem går med? Och varför? Är det av ren nyfikenhet? Är det för att känna sig själva betydelsefull?

Eller är det helt enkelt så att det är människor som lätt kan föreställa sig den ångest och frustration som alla anhöriga lever i när en familjemedlem eller nära vän bara är borta.

Det handlar kanske helt enkelt om en drivkraft att ge sig ut i natten i okänd terräng och längs mörka vatten i medkänsla med och ett behov av att göra en insats för någon annan.

När jag kommit in i ljuset och bort från duggregnet ser jag plötsligt på Facebook att en kompis, som är skicklig fotograf, är på väg till det jordbävningsdrabbade Nepal.

Han är inte utskickad av något stort medieföretag. Nej, han åker för att dokumentera katastrofen i syfte att hans bilder ska hjälpa till att göra hjälparbetet effektivare.

Någon dag senare ser jag hur han ligger i ett primitivt tält och försöker skicka sina bilder över ett skakigt internet.

Den här killen bor på landet, har familj och gillar att åka motorcykel. Men han har också ett stort engagemang och tvekar inte när hans insatser behövs.

Ja, vi känner alla människor som gör gott.

I vardagen lever de goda gärningarna, i allra högsta grad, vidare.

I veckan påmindes vi om prästen i Jönköping som förra första maj lät kyrkklockorna dåna över staden, ytterst för att påminna om alla människors lika värde. I flera församlingar bakar man regelbundet bullar till ensamkommande flyktingbarn.

Det sys och stickas, det samlas in pengar och det hålls seminarier och utbildningar där värden utanför det egna intresset och välbefinnandet, är drivkraften.

I Svenska kyrkan är beredskapen stor när katastrof eller nöd drabbar människor. Men vardagsberedskapen är också självklar. Att sträcka ut handen till den som står närmast. Att hjälpa och stödja utan de stora gesterna.  

Det handlar om människor som verkar i det tysta. Vi känner alla någon. Du är kanske en av dessa själv? Också dessa vardagshjältar måste vi berätta om och uppmärksamma.

Varför det?

Jag hittar det självklara svaret i något ärkebiskop Antje Jackelen skrev i en tidning om migration och integration från mars i år. Det handlar just om betydelsen av att lyfta fram goda exempel.

”Inte för att idealisera, utan för att inspirera och därmed odla det hopp som vår tid ropar efter”.