Den så kallade enmånadsregeln infördes 1 maj 2012 genom en ändring av begravningslagen. Syftet var att förkorta den allt längre tiden mellan dödsfall och begravning och fick relativt snabbt avsedd effekt, bland annat genom att landets länsstyrelser har varit restriktiva med att bevilja dispenser.  

I samband med beslutet förekom spekulationer om att begravningsceremonier med kremerat stoft i en urna i stället för en kropp i en kista skulle komma att bli vanligare, som ett praktiskt alternativ när de anhöriga får svårt att hinna med en begravning inom de lagstadgade 30 dagarna.

Just den lösningen av problemet tipsar nu mycket riktigt exempelvis den webbaserade begravningsbyrån Funera om på sin hemsida. En begravningsentreprenör i Malmö framhåller dessutom en urnceremoni som ett sätt att slippa den skrämmande åsynen av en kista eller som en möjlighet att vänta med begravningen tills de anhöriga känner sig redo att ta avsked. Det innebär alltså i praktiken att de har ett helt år på sig innan det med nödvändighet är dags för ett sista farväl.

Även om det i nuläget inte finns några tydliga tecken på att den här formen av begravning faktiskt har blivit vanligare finns det goda skäl både för begravningsbyråerna och för Svenska kyrkan att argumentera mot denna typ av synsätt.

I biskopsbrevet om begravning från 2006 nämns frågan knapphändigt och utan någon problematisering alls. Två år senare såg sig biskoparna tvungna att komplettera sin skrivning och menade då att det finns både pastorala och teologiska skäl att genomföra gudstjänst med kremerat stoft. I sammanhanget nämner de långa transporter, i synnerhet när dödsfallet har skett utomlands som huvudskäl. Den enda problematiseringen i den nyare skrivningen är att de anhöriga bör få hjälp att reflektera över den ”emotionella belastning” som en begravning med urna istället för kista kan innebära. På Svenska kyrkans hemsida kompletteras texten ytterligare med att en sådan ceremoni sker undantagsvis.

Problemet med dessa vaga formuleringar är att de inte ger någon hjälp med sakargument i det faktiska mötet mellan begravningsbyrå eller präst och de anhöriga när frågan uppstår av andra skäl än transportsträckan. Utifrån den långa erfarenhet av sorgebearbetning, som Svenska kyrkan besitter, borde det vara självklart att understryka vikten av att vara konkret i samband med en begravning. Om människor känner obehag inför den konkretisering som en kista med en kropp i innebär är inte bytet till en urna en bra lösning, utan något att arbeta med tillsammans i samtal. Annars riskerar sorgeprocessen att försvåras ytterligare.

Med den typen av argument kan samtalet på lokal nivå mellan begravningsbyråer och Svenska kyrkans församlingar förhoppningsvis skapa en enighet kring ett förhållningssätt kring ceremonier med urna, där undantaget får fortsätta vara  ett undantag och där skälen till det är tydligare motiverade än hittills.