Vart är vi på väg? kan vara den fråga som allra bäst fångar vår tids oro och undran inför framtiden. Det gäller de stora och gemensamma problemen, såsom klyftorna i samhället som bara tycks breda ut sig, den humanitära katastrofen i krigets Jemen och det ständigt tickande klimathotet. Det gäller också personliga och existentiella frågor om skulden, ansvaret, meningen och förgängligheten.

Vart är vi på väg? Den västerländska kulturen har, enligt teologen Paul Tillich (1886-1965), utvecklats i tre historiska epoker. Varje epok kännetecknas särskilt av en fråga eller ångest. Den antika epoken – där man hade sett igenom tomheten bakom den tidens religiösa utövning – präglades av en ångest inför ödet och döden. Medeltidens vånda rörde skuld, Guds vrede och den eviga förtappelsen, och den fångas i Luthers fråga om hur man finner en nådig Gud. Den moderna tidens ångest är andlig och existentiell, och kretsar kring frågor om meningslöshet och upplevd tomhet. Tillich menar att det som främst föder en vilsenhet hos den västerländska människan är att förlusten av en djupdimension i tillvaron. Hon har mist svaret på frågan om meningen med livet och därmed också på frågorna om varifrån hon kommer och vart hon är på väg.

Diagnosen gäller inte minst vår senmoderna tid. Vi är dömda till friheten att själva skapa mening och riktning i tillvaron. Ofta leder det till ett meningssökande som inte finner sitt hem. Vart är vi på väg? Frågan blir akut när den existentiella ohälsan tilltar, som av prästen och religionspsykologen Cecilia Melder har beskrivits som en vilsenhetens epidemiologi (2011). Och frågan blir big business, vilket Fokus ekonomiredaktör Emanuel Sidea berör i en text om personlig utveckling och motivation: ”Intresset från storföretag är enormt. Knäcks koden [om meningen] kommer man att kunna motivera anställda bortom logik. Anställda vill ha något djupare än vad personaloptioner har att erbjuda; förmögenheter är så 2000-tal. I slutändan handlar [det] om att skapa djupare mening” (Fokus, 42, 2018).

Vart är vi på väg? För att hantera frågan krävs mod, menar Tillich. Mod att som människa ärligt leva mitt i frågan. Och mod att som kyrka ständigt försöka belysa och besvara frågan utifrån evangeliet. Teologin är bunden vid två poler: den eviga sanningen och nuet, in i vilket den eviga sanningen ska kommuniceras och tas emot. Det finns en relation och korrelation mellan kultur och religion. Teologins uppgift är att analysera nuet och dess existentiella frågor för att sedan visa på den kristna trons symboler och berättelser som tänkbara svar på – eller kritiska invändningar till – de frågorna.

I den yttersta tiden och inför ett nytt kyrkoår kan vi som kristna och kyrka besinna att vår kultur liknar ett slags existentiell supervariant av På spåret, där vi måste ha modet och redskapen att svara. Men det är inte de hurtfriska eller förenklade svaren som krävs. Ta istället Moses som förebild. Vart var han på väg? Han gav sig av hem, utan att någonsin ha varit där. På sin färd var han ofta vilse och kom faktiskt aldrig hela vägen hem. Ändå var hans mod och hans resa värd allt. Inte bara för honom själv.

Vart vi är på väg?