Förskollärare försöker förmedla kulturarv utan religion och senare i skolan blir religion lätt något för ”de andra”. Men när politiker talar om svenska värderingar behöver vi också kunna tala om religion. Både för att bättre kunna förstå andra och oss själva.
Många förskollärare är osäkra på om de överhuvudtaget ska förmedla den religiösa bakgrunden till högtider som julen. Det konstaterar en grupp forskare i pedagogiskt arbete inom ett projekt om religion och kulturarv i förskolan, knutet till Linköpings universitet. Ett grundproblem är att läroplanen är otydlig genom att det talas om kulturarv, men inte mer specifikt om religion.
Förskollärarna uppmärksammar därför gärna högtider, men reflekterar sällan över den religiösa bakgrunden till dem. De uppfattar religion som ett känsligt ämne, men säger att de inte vet vad det beror på. Det gör att en del av dem ersätter luciafirandet med en ljusfest och påskfirandet blir en äggfest för att fira vårens ankomst. Det blir alltså i praktiken en sekulär norm som förmedlas. Universitetslektorn Tünde Puskás menar att det gör att en del av det kulturarv som behöver förmedlas går förlorat för barnen.
Tyvärr fortsätter undervisningen att halta också senare i skolsystemet, även om det finns ett större kunskapsinnehåll då. Karin Kittelmann Flensner konstaterade i sin avhandling om religionsundervisning för två år sedan att religion förknippas med förfluten tid och okunskap och att samtalet behöver föras in på allmänmänskliga existentiella frågor för att låsningar mellan ”vi” och ”de” ska kunna undvikas.
De brittiska forskarna Adam Dinham och Martha Shaw menar att religionsundervisningen i England och Wales på ett liknande sätt präglas av en otydlighet kring tro och religion, vilket skapar en osäkerhet hos eleverna, som de sedan förmodligen bär med sig genom livet. Det är rimligt att anta att ett liknande förhållande gäller också i vårt eget land.
När frågan om svenska värderingar åter dyker upp i den svenska politiska debatten är det viktigt att vara medveten om denna bakgrund. Arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson argumenterade exempelvis nyligen på DN Debatt för en aktiv dialog med asylsökande och nyanlända om vilka värderingar det svenska samhället vilar på i dag.
Men kulturarv utan djupare reflektion om varifrån vi kommer och varför vi tänker som vi gör blir så lätt banal nationalism, också när det talas om värderingar. Det går till exempel inte att tala om alla människor lika värde utan att problematisera frågor om varför asylsökande avvisas på oklara grunder. Där behöver religion vara en del av klangbottnen.
När Björn Wiman skriver i DN om de antisemitiska attentaten i Göteborg och Malmö menar han att det mitt i vanmakten finns hopp – i religionen. Han säger att svenskarnas bristande religiösa förståelse behöver ersättas av ett bejakande av religionens roll i människors liv.
Men religion är – till sist – inte bara en fråga om att kunna möta ”de andra”. Svenskar behöver precis som alla andra människor i världen tillgång till ett existentiellt språk för att hantera livets djupaste frågor. Då är det är ett slöseri att inte ta hjälp av de tusentals år av reflektion som religionerna tillsammans representerar. Vi behöver helt enkelt kunna tala om religion igen.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR