I dagarna kommer det tredje numret av Nära, ett blankt och trallvänligt magasin om andlighet. I denna Hemmets Journal för synska får du följa med på seans och spökvandring, lära dig spå i kort och utveckla din egen mediala förmåga.

Nära är en blandning av gullighet och geschäft. Men mottagandet är inget att fnysa åt. Läsarna ropar ”hurra” och ”äntligen” i sina insändare och registrerar sig i jämn ström som medlemmar på tidningens sajt. De annars så svårflörtade annonsörerna har strömmat till som en flock uppvaktande kavaljerer.
 Detta är ett observandum för Svenska kyrkan. Visst finns det folk som vill läsa om spöken bara för att det är spännande. Men i grunden är det två saker som drar: människors rädsla för död­en och sökande efter mening. I Nära är mycket riktigt fixeringen vid döden uppenbar, det glada humöret till trots. Kontakt med döda anhöriga, tidigare liv och näradödenupplevelser hör till de viktigaste ämnena.

Samma dödsrädsla, samma meningssökande får många att i stället vända sig till kyrkan. En stor del av de människor som nu erbjuds sockervadd av tidningen Nära skulle lika gärna kunna ta emot livets bröd och levande vatten i någon av Svenska kyrkans församlingar. Mer brutalt uttryckt handlar det om en marknad som behöver tilltalas på ett sätt som är mer målgrupps­anpassat.
 Att alla människor behöver trygghet, tröst och en känsla av sammanhang, det vet vi. Det är mammas gata för Svenska kyrkan. Men denna längtan är lätt att missa när den klätt ut sig till en vurm för det paranormala.

Människor som vill ha vägledning och vänder sig till en spåkvinna, som sörjer och vill veta om den döde har det bra på den andra sidan, som söker en fast punkt och köper en sten eller en kristall att krama i handen. De lockas inte nödvändigtvis av den medvetet formulerade nyandligheten. Vågskålen kan lika gärna tippa över till förmån för kyrkan.
 I Nacka har man ett stort upplagt dialogprojekt och bland annat ordnat samtals-kvällar med klärvoajanta vägledare och medier. Det är visserligen ett fördomsfritt sätt att ta kategorin Nära-läsare på allvar. Men risken finns att man visar mer på andra vägar än på Kristus.

Rakare och tydligare vore att ordna samtalskvällar med pang-på-rubriker som ”Vart tar vi vägen när vi dör?”, ”Har jag en skyddsängel?” eller ”Är det min döde man jag har bredvid mig?” Katarina församling i Stockholm bjuder i helgen in till workshop om änglar. Det är ett bra exempel ur verkligheten.
 Kyrkan behöver inte sitta inne med alla svar. Inte heller ska man ge de svar man tror att andra vill höra. Kyrkan är till exempel – med Bibeln som stöd – negativt inställd till att söka kontakt med andevärlden, och det finns ingen anledning att tumma på detta. Det avgörande är i stället att utgå ifrån de frågor  som den här gruppen faktiskt ställer.
 
Brita Häll

Spegla räcker inte – auktoritär modell är fel

REKYL 1 Det fanns en tid då präster i Sven­ska kyrkan utbildades i Carl Rogers samtalsmetodik. I något förenklad form gick det ut på att bekräfta vad konfidenten påstod men sällan eller aldrig att gå utöver det. Lite orättvist men med ett korn av sanning kallades metodiken ”God dag-yxskaft-metoden” eller speglingsmetoden. Metoden var en reaktion på auktoritära tider då präster och andra ledare visste vad som var bäst för människor. Människor trädde nu fram som egna subjekt, med sin egen livshistoria och egna erfarenheter, som det är en förmån att få lyssna till.

I dag längtar många människor efter en fastare handledning i andliga frågor än att enbart bli speglad i den egna livsberättelsen. Jag tror att veckans huvudledare här är något viktigt på spåren. Vi måste göra ett vägval. Gå bakåt till den auktoritära modellen eller gå framåt till ett tredje sätt? Att bara spegla är inte bra. Vi måste i kyrkan våga tala om Gud och om hur vi möter Gud i våra liv. Inklusive vårt hopp till att Gud möter oss på andra sidan döden. Ibland är vi som är utlärda med den Rogerska metoden lite tafatta här. Och auktoritära vill vi inte bli. Det är här jag har funnit en klassisk metod som svarar mot vårt behov av det tredje steget: andlig vägledning i ignatiansk anda. En liten bok med just den titeln har utgivits på Verbum av pionjärerna inom detta arbete i Härnösands stift: Leif Selling, Eva Sjödén och Lars-Edvin Nilsing. Läs och begrunda!

Anna Karin Hammar

Inget entydigt nej till andevärlden i Bibeln

REKYL 2 Kyrkans Tidning bekymrar sig över människors intresse för det paranormala och irriterar sig på att det nya magasinet Nära, som raljant avfärdas som Hemmets Journal för synska, drar till sig annonsörer. Människor borde i stället söka sig till kyrkan och få livets bröd, är slutsatsen.
Kristus och kyrkan är svaret, oavsett frågan, så att säga.

Man behöver inte gilla intresset för det övernaturliga, men lite rättvis får man väl ändå vara.
För det första är intresset för spådomar och andar lika gammalt som mänskligheten.  Spiritualismen är ett tankeväckande exempel. Många spiritualister anser sig, till skillnad från spiritisternas åskådning, ha en förankring i den kristna tron. De finner stöd i Bibeln för tron på andevärlden. Det entydiga ”nej” från Bibelns håll som KT tycks identifiera är i själva verket inte så entydigt. I Bibelns värld vimlar det av skilda föreställningar om mänskliga och andliga fenomen.

För det andra innehåller kristendomen, i ärlighetens namn, en del som vare sig är lättsmält eller lättbegripligt: en jungfru som föder barn, en Gud som blir människa och driver ut onda andar, går på vatten och uppstår från de döda.
Riktigt så enkelt som att vi ägnar oss åt logik och att tron på det övernaturliga är sockervadd och nonsens är det nu inte.
Och om kyrkan (alls) ska locka människor till sig genom pang-på-rubriker om det övernaturliga, för att sedan leverera svaret ”Kristus”, så är det falsk marknadsföring.

Annika Borg