Den 19 juni vigs kronprinsessan Victoria och Daniel Westling i Storkyrkan. Intresset för brudparet, för kungahuset och monarkin är rekordartat, och stödet för den konstitutionella monarkin starkare än på många år, en klar majoritet vill ha den ordning vi har i dag.
Att brudparet valt Storkyrkan och Svenska kyrkans ledande företrädare som officianter för en av livets viktigaste händelser och största fester är en självklar glädje.

Men det är inte så enkelt: frågan är tvingande grundlagsreglerad – en rest från den fördemokratiska samhällsordningen.  Enligt Successionsordningen gäller att ”Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten.”
Den bestämmelsen står i direkt konflikt med religionsfriheten i Regeringsformens portalparagrafer.

De gällande grundlagarna är resultatet av förhandlingarna och kompromisserna från sent 60-tal där partierna kom överens om att behålla monarkin, om än avklädd all formell makt. Man lät i sammanhanget Successionsordningen, som reglerar monarkin, i stort sett vara, med skrivningarna från 1809.
Successionsordningens  tvingande krav på kungahusets trosbekännelse speglar samhällskonstruktionen som den formades av Gustav Vasa med efterföljare: kyrkan inlemmad i den världsliga makten.

När grundlagarna skrevs om 1809 behöll man en hög grad av kungamakt – i praktiken ytterligare stärkt av Karl XIV Johans sätt att regera. Kraven på en evangelisk trosbekännelse gällde inte bara kungen och hans familj, detsamma gällde statsråd. Efterhand moderniserades och liberaliserades vårt samhällsskick, och de grundläggande friheterna etablerades, bland annat religionsfriheten . Trots det behöll man framför allt Regeringsformen, den viktigaste grundlagen, som dock modifierades. Så försvann till exempel 1953 kravet på att statsråden skulle vara av den rätta läran.
Men i Successionsordningen fick denna kvarleva av envälde och kung av Guds nåde vara kvar. Och den överlevde olyckligt den stora grundlagsreformen 1974.

1979 reviderades Successionsordningen och gjordes könsneutral, på grund av att Victoria var flicka. Då kunde bekännelseparagrafen ha strukits.
I samband med att kyrka och stat skiljdes år 2000 borde det definitivt ha skett. Det är en belastning för en självständig kyrka att vara inlåst i en antikvarisk regel i konflikt med annan grundlag och allmänt rättsmedvetande.

Det är ett halvår till valet. Juridiskt är en strykning av bekännelseparagrafen inte komplicerad. Man kan gå tillbaka till förarbetena när kravet ströks för statsråden 1953.
En proposition kan läggas före valet och följas av en andra omröstning med den nya riksdagen.
Befrias kyrkan och kungahuset från Successionsordningens bekännelsekrav så kan förhållandet dem emellan, byggd på personlig övertygelse, renodlas.

Anders Ahlberg

------------------------

Rekyl1: Varför ska allt som luktar kristendom neutraliseras?

Kyrkans Tidnings ledare beklagar sig över att enligt svensk grundlag monarken ska vara av svenskkyrklig tro. Kanske skulle KT fråga om den nuvarande kungen upplever det som ett problem? Nyligen har drottningen utkommit med en bönbok, där hennes kristna tro lyser igenom, och samtidigt är öppen för att Sverige är ett mångkulturellt samhälle. Det framgår av de sista bönerna i boken.

KT:s ledare andas aningslöshet om hur mycket kungafamiljen är orienterad i Sverige i dag. Säkert har man en god uppfattning om det mångkulturella.
Men KT:s ledare sätter fingret på kyrkans ömmaste punkt.
Svenska kyrkans grundlag 2010 lyder tyvärr: Du ska som kyrka inte stöta dig med någon. Allt som luktar kristendom ska neutraliseras. Det är säreget.
Skulle jag bosätta mig i ett muslimskt land, skulle jag inte höja på ögonbrynen om landets regent var aktiv muslim. Jag skulle vara glad om jag fick utöva min kristna tro.

Det finns en svensk myt att människor utan egen tro får ett bättre möte med människor tillhörande någon av världsreligionerna än troende kristna. Det är fel. Religionsdialog kan inte ske mellan en som är blank och en som har en tro.
Säkerligen kommer en ny svensk grundlag att införas inom överskådlig tid. Det är möjligt att monarkin i en kommande generation kommer att hysa representanter för andra religioner. Det spelar ungefär lika stor roll som att en svensk drottning på 1800-talet var katolik.
Men i den svenskkyrkliga mentaliteten finns det två saker att lära. Det ena är att Sverige är ett land som präglats av kristendom antingen vi vill erkänna det eller inte. Och framför allt: Kristendomen med sitt centrum i Jesus är och förblir en välsignelse för vårt land och för världen.
Bo Brander

Rekyl 2: Kungahuset vill ha ordningen kvar

Det är inte Svenska kyrkan som har drivit kravet på en kung eller drottning med evangelisk-luthersk bekännelse. Däremot har jag uppfattat en stark önskan från kungahuset att ha Successionsordningen kvar. Kanske kan man inse fördelarna med att slippa välja och ha en självklar tillhörighet någonstans? Rätten till en tradition måste gälla alla.
Alla kan inte bli kung eller drottning. Det är kanske själva problemet med denna institution i dag, men liksom många andra svenskar har jag i praktiken, om än inte i teorin, sympati för monarkin. Så länge kungen eller drottningen kan konvertera finns det ingen inskränkning av religionsfriheten. Det är inte underligare att en kung är evangelisk-luthersk än att en präst i vissa kyrkor är enbart en man.

Man kan tycka att det är fel, men rätten att ha det så är oomtvistad. Vissa av våra tröga kulturformer och institutioner skaver rejält mot samhällets valfrihet och vår syn på frihet som de många valens möjlighet. Rätten att tillhöra en tradition och den mänskliga rättigheten till andlig utveckling kan bevaras med nuvarande successionsordning.
 Med de kungligas närvaro i Svenska kyrkans gudstjänster uppstår en intressant gestaltning av makt. Alla gudstjänstdeltagare reser sig för kungen, det är sant, men också kungen reser sig för Evangeliet och för processionskorset. Rätten att tillhöra en tradition kan vara rätten att låta den egna makten ifrågasättas.

Anna Karin Hammar

Rekyl 3: Att slopa regeln gör varken till eller från

Monarkin är förvisso en rest från en fördemokratisk samhällsordning. Men att upphäva ytterligare en av de förlegade reglerna gör varken från eller till: vi har ändå att göra med en anomali i en demokrati. Inte för att jag tror att republik är ett okomplicerat statsskick, men antagligen mer kompatibelt med de fri- och rättigheter vi vill ska gälla alla. Ska kungahuset ha alla friheter med bibehållna privilegier? Okej, då kör vi väl på med rösträtten och det andra också. Det blir säkert konstitutionellt intressant.
Fast när det gäller den redan nästan medialt söndertjatade vigseln mellan Victoria och Daniel Westling, så är religionsfrihetsfrågan en rent akademisk fråga. Att kungafamiljen har en relation till den kristna tron och till Svenska kyrkan genom egna val vittnar väl inte minst ett antal publicerade bönböcker om.

Victoria och Daniels val att gifta sig i kyrkan är knappast unikt, utan mycket vanligt. Det är ett val människor gör av tradition, tro och säkert en massa andra goda skäl. Om nu Victoria känt sig kallad att vara med i Hare Krishna eller bahai, så hade säkert frågan väckts.
Kravet att få slippa den evangelisk-lutherska läran behöver heller inte resas från kyrkligt håll, det kan i så fall Humanisterna driva. I stället finns nu för kyrkan ett gyllene (bokstavligt talat) tillfälle att visa sin bästa innersida: de stora och allvarliga orden, välsignelsen som är som ett balsam över såväl troende som icke-troende och förmedlingen av hoppet om vår mänskliga kärleks förmåga och Guds omsorg.
Kör så det ryker. Visa hur långt ifrån ett kommersialiserat jippo den här stunden egentligen är.

Annika Borg