Jag kan se några olika anledningar till att det inte sker någon debatt:
Kanske alla är nöjda med det nya handboksförslaget,  och om det inte finns åsikter som går isär, finns heller ingen anledning till debatt. I så fall kastar jag gärna den första stenen.
Kanske är besvikelsen och uppgivenheten så stor att ingen orkar debattera. Bara en kort tid efter att remissenkäten skulle vara inlämnad kunde vi i fet stil på Kyrkans Tidnings framsida läsa om ett ”Ja!” till handboksförslaget. Detta trots att siffrorna säger något helt annat. Det är lätt att ge upp inför denna toppstyrning.

Ett värre scenario: Kanske finns kolleger som inte vågar framföra sina negativa åsikter om handboken, av rädsla för att stöta sig med arbetskamrater eller av oro för att en framtida karriär skulle spolieras. Finns det någon sanning i detta påstående, så vill jag mena att kyrkan som arbetsplats och som kyrka är katastrofalt fel ute!

Kanske jobbar man i en församling som inte varit försöksförsamling, och har inte satt sig in i handboksfrågan alls. I så fall: dags att göra det nu, för detta kommer så småningom att drabba alla.
Till sist, i andra änden av linjen: Kanske är hela kyrkomusikerkåren överens om att denna handbok musikaliskt lämnar så mycket att önska att det inte finns anledning till debatt.  Men i så fall finns det desto större anledning att upplåta våra röster i protest. Man håller från kyrkostyrelsens sida på att trumma igenom ett arbetsredskap som vi måste leva med ett antal år framåt, och om vi tiger nu, kan vi inte komma och klaga sen.

Om själva processen med att ta fram handboksförslaget har vi kunnat läsa några få artiklar, som inte precis vittnat samstämmigt om ett välgjort och problemfritt arbete. Mig tillkommer inte att bedöma vem som har ”rätt” och vem som har ”fel” i detta. Ingen skugga ska heller falla över våra två kolleger som bidragit med nyskriven musik i varsin serie.
Däremot ställer jag mig starkt kritisk till den faktiska tidsnöd som verkat råda i arbetet med kyrkohandboken, liksom till den fatala inkompetens på området musik som detta förslag vittnar om. Vi borde, som yrkeskår, stå upp och protestera mot att vi förväntas svälja de många bristerna såväl musikaliskt, textunderläggningsmässigt, satstekniskt, harmoniseringstekniskt som melodibehandlingsmässigt.

Musikaliska akademin avvisar förslaget helt, men det avfärdas med att där finns elitister somsitter på sina höga hästar och fnyser åt folkligheten. När EFS unga eller en konfirmandgrupp i Svenska kyrkan genomskådar musiken i förslaget såsom ytlig och konstruerad blir det ju enannan femma. Dessa unga borde bland andra vara de som förväntas ta till sig detta handboksförslag med öppna armar. Märkligt om ingen i kyrkans ledning ser att dessa olika gruppers reaktion på handboksförslaget är samstämmiga, om än uttryckt i olika ord.

Jag arbetar som kyrkomusiker i en liten församling på landet. Vi har varit försöksförsamling och jag har provat och prövat handboksförslaget utifrån min musikaliska kompetens men även utifrån församlingsbornas åsikter.

Min åsikt är, att detta förslag vill jag absolut inte använda som handbok resten av mitt yrkesverksamma liv. Någon som håller med? Någon med annan åsikt? Debatt efterlyses – om vi tiger, kommer nog inte stenarna att ropa för vår räkning…

Maria Löfberg
kyrkomusiker