Lärandet om kristen tro

Dags att ta undervisning och lärande på allvar

Svenska kyrkan behöver ett gediget program för undervisning och lärande, anser biskop Sören Dalevi.

För fem år sedan kom boken Den sorglöst försumliga kyrkan av forskarna Jörgen Straarup och Mayvor Ekberg. De drev där tesen att Svenska kyrkan redan 1969 borde byggt upp ett eget program för undervisning och lärande. Det skedde inte. Men nu är tiden inne: Svenska kyrkan behöver ett gediget program för undervisning och lärande.

Under senare år har nämligen allt fler varningsklockor börjat ljuda. Inte minst finns det flera vetenskapliga studier som belyser den svenska religionsundervisningens teoretiska och distanserande slagsida. På senare tid har bland andra Skeie (2015) och Cöster (2012) belyst hur religionsundervisningen tenderar att vara alltmer orienterad mot teoretiska och intellektuella kunskaper, och att förståelse för den levda religionen ifråga tenderar att hamna i bakgrunden. Framförallt visar såväl Skeie som Cöster hur denna fokusering på det teoretiska i sig leder till en mycket speciell syn på religion, ja, hur ämnet genom sin utformning rentav uttrycker en egen religionsdefinition. Religion blir någonting konstigt.

I en nyligen utgiven intervjustudie visar Carina Holmqvist Lidh (2016) hur svenska gymnasieungdomar med en religiös tillhörighet har svårt att känna igen sig i skolans religionskunskapsundervisning. Undervisningen upplevs som ytlig och faktainriktad, där stor vikt fästs vid religiösa dogmer och regler, årtal, ”gubbar” och begrepp. Den levda religionen hamnar däremot i bakvattnet, och eleverna upplever att det saknas en erfarenhetsnära och känslomässig dimension i undervisningen. Centrala aspekter av religiöst liv tenderar med andra ord att osynliggöras och eleverna lämnas utan redskap att hantera de ofrånkomliga existentiella frågorna.

Man brukar ibland likna undervisning inom ett kunskapsområde vid en spiral, där grundläggande kunskaper längst ned i spiralen senare kan byggas på med mer avancerade kunskaper längre upp i spiralen, och där det gäller att hela tiden utmana och bygga vidare på kunskapsspiralen. Den didaktiska utmaningen består ofta i att hamna på rätt nivå - gärna högt upp i kunskapsspiralen - med den undervisning man erbjuder.

En viktig aspekt är nämligen att man erbjuds en kunskapsutmaning. Vi vill bli utmanade, vi vill bli tagna på allvar – för vi vet alla hur frustrerande det är när man upplever att undervisningen är på en för låg nivå. Om Svenska kyrkan ska ta frågorna om lärande och undervisning på allvar, står hon utifrån dessa resonemang inför två utmaningar, som jag ser det.

För det första måste vi i kyrkan inse och besinna att det sker och ganska länge skett ett kunskapstapp. Somliga har inte ens de grundläggande dragen längst ned i spiralen med sig. Varför firar vi jul? Varför firar vi påsk? Många vet, men tyvärr inte alla. Och den svenska skolan har inte längre som sitt uppdrag att ge svenska skolbarn grundläggande dopundervisning. Därför är det nu tid att kyrkan tar kunskapstappet på allvar.

För det andra måste kyrkan, samtidigt som hon erbjuder grundläggande undervisning för dem som inte har fått grunderna i kristen tro med sig, också erbjuda en avancerad kunskapsförmedling till alla dem (och vi är många) som faktiskt har goda kunskaper om kristen tro, men som vill veta mer om kyrkans tro och liv. Alltför ofta har kyrkan nämligen valt att kommunicera på enbart ett sätt, och sålunda placerat sig någonstans i mitten av kunskapsspiralen.

Konsekvensen av detta har blivit att det varit ointressant för alla. Svårbegripligt för den som ingenting vet, och samtidigt grunt och ointressant för den som är någorlunda initierad. Kyrkan måste därför i sin undervisning satsa både brett och smalt – samtidigt. Både grundläggande undervisning och avancerad undervisning. Alltså inte antingen eller, utan både – och.

Och ”undervisning” betyder i detta sammanhang såväl faktakunskaper som estetiska upplevelser som erfarenheter av bön och gudstjänst. Här finns inget motsattsförhållande, även här är det både- och som gäller. Estetiskt lärande kompletterar det kognitiva lärandet och vice versa. Kognitiva kunskaper om kristendomen står inte i ett motsattsförhållande till en erfarenhetsnära och känslomässig dimension.

Här måste kyrkan på ett bättre sätt ta till sig den kunskapsutveckling som skett på det religionsdidaktiska området i Nordeuropa under de senaste 20 åren, framförallt i Tyskland, men också i Norge, Finland och Sverige.

Gör Svenska kyrkan detta, gärna med flera stift involverade tillsammans med kyrkokansliet i Uppsala och med relevant religionsdidaktisk kompetens knuten till programmet, finns goda förutsättningar att få till ett bra och stringent program kring lärande och undervisning i Svenska kyrkan.

Mer inom samma ämne
Lärandet om kristen tro
Lärandet om kristen tro
Lärandet om kristen tro
Lärandet om kristen tro
Lärandet om kristen tro