Men det som vållar debatt och föranleder olika ståndpunkter är människors sexuella fungerande, inte människors olika kärleksförmåga.
Det finns många kristna med mig, som anser att skapelsen är något stort och heligt. Bland grundpelarna i denna skapelse finns det enkla faktum att alstrandet av nytt liv sker med hjälp av två olika kön. Genom historien har barnafödandet ansetts som något relativt märkvärdigt och familjebildning har omgetts av olika slag av ”skyddande institutioner”.
Vi som anser att det är klokt att hålla fast vid denna grund­ordning, tycker att vi hävdar något ganska naturligt.

Om homosexuella människor som även älskar varandra vill skapa en samhällelig institution och ceremoni för att fira att de funnit varandra och vill fortsätta att leva och älska tillsammans, har jag svårt att förstå varför de inte skapar en alldeles ny institution och ceremoni. Som svarar mot vad deras relation är. Att försöka fylla ett hävdvunnet begrepp som äktenskap med något så radikalt annorlunda som samlevnad mellan två av samma kön, finner jag både underligt och trist. Att hävda att samkönade sexuella relationer skulle vara likvärdiga med tvåkönade sexuella relationer är absurt. Den sexuella relationen är inte likvärdig, däremot är säkert kärleken som uppstår och växer likvärdig. Det förra, men inte det senare, är direkt förknippat med den biologiska kroppen. Som kristen borde man se det som självklart att allas vårt oändliga värde som människor inte är beroende av sexuell läggning.
  Att de homosexuella varit förföljda och kriminaliserade – och fortfarande utsätts för skändliga hatbrott – gör det lätt för mig att sympatisera med deras kamp i stort. Men att hävda likhet där olikhet föreligger, är verklighetsfrånvänt och förvirrande.

Annalena Carlberg
Stockholm