Vad var hans brott?
Frågan ställs i prästen Annika Borgs långa recension av Lars Noréns bok En dramatikers dagbok. Jag har själv inte läst den.
Jag var fängelsepräst på Öster-åkers-anstalten 1993–2001, där ensemblen i 7:3 var intagen inför slutrepetitionerna och jag hade kontakt med dem. Jag hade anlitats av en regissör på Riksteatern inför olika uppsättningar för att samtala med ensemblen inför pjäser om sorg och skuld. Lars Norén ville också att jag skulle arbeta med honom. Jag fick läsa hans manus inför en nyskriven pjäs – ej 7:3, ge synpunkter och samtala med ensemblen. Han inbjöd mig och tre vårdare till generalrepetitionen av 7:3 i Hallunda. När vi gick ut i pausen var vi alla fyra mycket upprörda. En ville åka därifrån. Vi delade uppfattning, att det här kommer att bli farligt.

Dagen efter repetitionen ringde Lars Norén till mig på morgonen. Vi talade med varandra i nästan två timmar. Jag upprepade då vår gemensamma bedömning. Jag hade arbetat dels på fängelset, dels på ett behandlingshem där intagna gör sina sista åtta månader eller ett år av olika straff med behandling av missbruket och – det nya – med kriminaliteten som ett särskilt beroende. Gunnar Bergström, metodutvecklare och föreläsare för personal inom Kriminalvården var också anställd där med stor kunskap om kriminellt tänkande. Hans bok Kriminalitet som livsstil är en grundbok för att förstå kriminellas tankar och beteenden. Jag lärde mig mycket av honom och av arbetet där. Jag hade alltså starka skäl för att säga till Lars Norén att det här är farligt. Det kommer att sluta med en katastrof. Jag upprepade det ordet flera gånger. Kriminella får uttala sina kriminella tankar från en scen och sedan få applåder. Vem som helst kan räkna ut att det förstärker dem i deras livsstil. De tre som spelade i pjäsen var grovt kriminella med långa straff. De var inga nybörjare.

Jag kan inte här redogöra för de försök jag gjorde att stoppa pjäsen dels genom kontakter inom Kriminalvården, dels med mina kontakter på Riksteatern. Men då hade pjäsen upphöjts till ett banbrytande verk och Norén höjdes till skyarna. I en kommande bok, I själens vinterdagar, har jag ett avsnitt där jag utförligt berättar om teaterprojektet och mina försök att få stopp på det. Jag ber att få hänvisa till den för mer detaljer.
När Annika Borg frågar:”Vad var hans brott? Att han visade upp en verklighet och att han litade på de intagna?” Annika Borg fortsätter: ”Besvikelsen och ilskan över de män som medverkade i föreställningen återkommer Norén gång på gång till i boken. Och till hans rädsla för dem:”

Som svar på Annika Borgs fråga vill jag säga: ”Hans brott var att han litade på dem”. Det är självklart att de som levt i den kriminella världen under många år mycket snart lärt sig att manipulera och föra människor bakom ljuset. De har uppövat en känslighet för vilka människor de kan dra vid näsan. Det innebär inte att de är onda. Det finns inga helt igenom onda, men deras tänkande leder till onda handlingar. Därför är det viktigt att man inte spelar med i dem och uppmuntrar dem, så som skedde med 7:3. Det är en missriktad kärlek att dras in i det spelet och tyvärr är det något som troende, ideella och även kulturella är blinda för. Det blir som Ludvig Igra beskriver i sin bok Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet.
Vem eller vilka har rätt att vara ”besviken” för det som skedde. Det har anhöriga till Robert Karlström och Olle Borén, poliserna, som avrättades den 28 maj 1999 i Malexander, dagen efter den sista föreställningen. Barn miste sin pappa, kvinnor miste sin man, föräldrar miste sin son, arbetskamrater miste sin kamrat, vänner miste sin vän. Till de ”besvikna” hör också landets fångar eftersom de fick ta emot en kollektiv bestraffning i form av färre permissioner och längre straff. Allt sådant som skapar mer hat hos fångarna.

”Besviken” – jag använder Lars Noréns och Annika Borgs ord, men ni hör att det är en stor underdrift. Vrede och djup sorg är vad det handlar om. Det gäller också dem som utsattes för rån under den långa rånturnén som de och ett par av 7:3-männen fick möjlighet till tack vare teaterproducentens ”snällhet” mot de intagna. De sopade golvet med henne, trots att hon fick tillsägelse av en kriminalvårdschef att sätta gränser.
Annika Borg föreslog Noréns bok som sommarläsning, jag har ett annat förslag. Läs Gunnar Bergströms och Ludvig Igras böcker, då kan vi bli bättre på i kyrkan att inte förblindas av godhet och samtidigt få hjälp att förstå varför en del blir kriminella och varför våldet ökar i ungdomsvärlden.

Lars Åke lundberg
Andlig vägledare på behandlingshem för missbrukare och kriminella, tidigare fängelsepräst på Österåker.

Annika Borg svarar direkt:

Vad händer när tilliten upphör?
Lars Åke Lundberg tar i sin reaktion på min recension – eller snarare på Lars Norén – upp viktiga aspekter av våld, kriminalitet och medmänsklighet. Han bidrar med pusselbitar till ett skeende som slutade i en katastrof där två män miste livet.
Lars Norén väcker starka känslor, men den typen av verbala bokbål som ibland drabbar vissa författare: att människor inte läst boken författaren skrivit men ändå å det bestämdaste avråder andra från att göra det, är egentligen en diskussionsmässig återvändsgränd som faller på sin egen orimlighet. Men några saker i det Lundberg skriver vill jag dock kommentera.

I min recension av Noréns 1 700 sidor långa bok gav min upplevelse av pjäsen 7:3 en relief åt ett av dess många återkommande teman: rädslan, ilskan, besvikelsen och i viss mån en självrannsakan vad gäller detta teaterprojekt.
Att nazismen är vidrig och att många bär och bör ta ansvar för det totala haveri och de fruktansvärda mord projektet slutade i, är en självklarhet. Icke desto mindre har det som skedde en betydelse för att förstå boken, vilket är en recensents uppgift.
Lundberg anser att Noréns brott var att han litade på de intagna. Så kan man se det. Jag kan också förstå den vanmakt Lundberg kände inför att inte kunna stoppa en stundande katastrof. Samtidigt måste jag sätta ett frågetecken i kanten. Vem kunde förutse detta? 7:3 är inte kriminalvårdens första teaterprojekt och inte heller det sista.

Jag kan inte se att Lars Norén ensam ska bindas fast vid ansvarets offentliga skampåle. Över huvud taget finner jag offentliga skampålar motbjudande.
Min fråga efter att ha läst Lundbergs inlägg blir: vad händer när tilliten upphör?

Annika Borg