Uppsala domkyrka. Domkyrkan från 1260-talet är ett viktigt turistmål för många som besöker staden.
Foto: Lars Rindeskog

Det är en grundläggande uppgift för varje församling att bedriva mission. Men hur går det till? Få är helt på det klara med hur man på ett lämpligt sätt missionerar på hemmaplan. En sak är i alla fall alldeles klar: En av de allra, allra viktigaste tillgångarna i arbetet med att sprida det kristna budskapet är våra kyrkorum.
Nu under semestertider söker sig miljontals människor till kyrkan. Byggnaderna har en sällsynt dragningskraft och många vägkyrkoguider kan vittna om att intresset är stort för vad föremål och målningar berättar. Domkyrkorna tillhör Sveriges allra främsta besöksmål och sammantaget är Sveriges kyrkor landets i särklass största turist­attraktion.

Det som gör dem så fascinerande är inte bara att det ofta rör sig om byggnader av avsevärd ålder och skönhet, utan att de år efter år, dag efter dag, används för sitt ursprungliga ändamål. Samhället och människans tillvaro har förändrats på ett omvälvande sätt, men kyrkorna står kvar och berättar om att Gud alltid är nära och att bön, lovsång och stillhet är lika viktigt i vår tid som för tidigare generationer.

Vid ett tillfälle berättade en av stadens poliser att man var noga med att hålla uppsikt så att ingen ställde sig och kissade mot kyrkväggen i samband med arrangemang på stan. ”Så gör man ju inte, vi förklarar för dem att det här är en helig plats”, sa polisen, alldeles av sig själv.
Det är så våra kyrkor uppfattas: som heliga platser. Än så länge. Ordet helig är svårt att översätta, men i betydelsen finns begrepp som ”avskild, annorlunda, okränkbar”. Att använda kyrkorummet för skolavslutningar, eller andra ändamål där det är nödvändigt att dölja rummets budskap, är kränkande.

Skolbarnens känsla för rummets helighet trubbas av. De kristna bilderna och symbolerna förvandlas till dekorationer. Kyrkorummet blir en ceremonilokal som inte står för något särskilt. Svenska kyrkan bidrar själv till att devalvera en av sina främsta missionstillgångar.

Ur kyrkans synvinkel är det förödande om eleverna vid en skolavslutning möter en pastor Janssonförkunnelse som bekräftar de allra värsta fördomarna om Svenska kyrkan, skriver Kyrkans Tidning på ledarplats i nummer 22/11.
Men kommer ändå fram till slutsatsen att det är helt okey med skolavslutningar i kyrkan – nämligen om prästen håller sig borta. ”Om avslutningen sköts snyggt och värdigt skadar det inte att eleverna sitter i kyrkbänken åtminstone en eller två gånger om året,” anser ledarskribenten, och avslöjar en underlig syn både på församlingarnas missionsuppgift och på barn och ungdomars integritet.
”Snyggt och värdigt” men utan engagemang och övertygelse – är inte det den värsta bild vi kan ge av Svenska kyrkan?
Markus Holmberg, Uppsala