En dyster läsning där Kina och Iran toppar statistiken som vanligt. Men utvecklingen ger ändå hopp. Antalet länder som använder dödsstraffet minskar, konstaterar Amnesty.
I 138 länder är dödstraffet i praktiken avskaffat, ytterliggare ett 30-tal låter bli att utföra avrättningar. Kvar är ”bara” 25 länder i en föga smickrande gemenskap. Där samsas USA sida vid sida med Kina, Iran, Saudiarabien och Pakistan. Tillsammans står de för 93 procent av de kända avrättningarna i världen.

Minst 2 390 människor avrättades bara i fjol. Troligen fler. Det är som om det pågick en blodig konflikt någonstans i världen som bara rullade på år efter år. Med den skillnaden att dödsstraffet inte är en spiral av våld utom all kontroll, utan tvärtom något som planeras och genomförs med stor noggrannhet.
Irene Khan, generalsekretare för Amnesty International, beskriver dödsstraffet som en legaliserad process av fysisk och psykisk terror. Vars slutmål är att människor dödas av staten.

Förutom det uppenbara, att straffet i sig är grymt och omänskligt, så är det tveeggat och trubbigt. Så sent som i förra veckan frikändes den 57-årige Sean Hogson efter ett kvarts sekel i brittiskt fängelse. Ny DNA-teknik visar att han är oskyldig till det mord han dömdes för 27 år tidigare.
Att han suttit oskyldigt dömd alla dessa år är illa nog. Med dödstraff hade det inte funnits någon som helst möjlighet att ge honom upprättelse och frihet igen. Dessutom är dödsstraffet diskriminerande. Fattiga och människor som tillhör etniska och religiösa minoriteter döms oproportionerligt ofta till döden.

Därför är det viktigt att fortsätta skapa opinion mot dödsstraffet. Opinionen spelar roll, allt färre länder vill tillhöra den krympande klubb som tar livet av sina medborgare. Även om det går trögt på vissa håll.
De framsteg som gjorts riskerar också att ifrågasättas. Även om det lyckligtvis hör till undantagen. För lite mer än 20 år sedan blossade debatten upp i Kanada. Vid ett besök i ett gammalt fängelse i Toronto visade en av cheferna rummet där de dödsdömda avrättats genom hängning. Slitet och sjabbigt, med en fällbar lucka som nästan omfattade hela golvet.
Fängelsechefen berättade om rädsla och skräck, makabra avrättningar och hur både personal och den som skulle avrättas bedövade sig med alkohol. Han ville på inga villkor ha tillbaka dödsstraffet. Han hade sett vad avrättningarna gjorde också med dem som utförde jobbet, de som var vittnen.

Skälen för att avskaffa dödsstraffet handlar inte bara om de som avrättas. Utan om vad straffet gör med hela samhället.
– Hängningar, dödliga injektioner, halshuggningar, arkebusering och stening hör inte hemma i det tjugoförsta århundradet, understryker generalsekreterare Irene Khan i Amnesty International.
Det är bara att instämma. Målet måste vara att Amnestys årliga rapport om dödstraff blir allt tunnare för varje år som går. Tills den inte behövs längre.

Dag Tuvelius

Fotnot
Amnestys rapport Dödstraffet i världen 2008 finns på deras hemsida, http://net19.amnesty.se/