Så långt det bara är möjligt ska givetvis vi som präster i Svenska kyrkan vara lyhörda mot de önskemål om begravningsaktens gestaltning som framförs i det enskilda sorgesamtalet. Men hur ska vi hantera en situation där begravningsbyrån avvisar varje möjlighet till dialog och kompromiss? När ett tidigt nej till pälsdjur inte accepteras utan byrån agerar offensivt genom att ställa ett ultimatum till en församlings praxis: ”Om ni inte ändrar ståndpunkt kommer detta att resultera i ett massmedialt pådrag utan dess like, och folk kommer att lämna Svenska kyrkan.” Efter vilka etiska principer arbetar landets begravningsbyråer och har vi som präster kanske förlorat vår roll som de primära aktörerna i genomförandet av en begravningsgudstjänst?

I biskopskollegiets brev från 2006 om begravningen dryftas inte med ett ord frågan kring hundars eller för den delen andra husdjurs fysiska närvaro i kyrkorummet vid begravningsakten. Debatten som förts visar med all tydlighet att det är olyckligt och orimligt att låta oss enskilda kyrkoherdar med våra kyrkoråd avgöra frågan om djur­ägares propåer att släppa in djuren i våra lokaler. Kanske ändå denna fråga är långt mer betydelsefull för nutidssvensken än de till synes triviala besluten om vi ska be Herrens bön enligt en ny eller föråldrad version - eller vilken typ av musik vi ska acceptera vid förrättningen?

Om vår kyrka vill ta frågan om djurens rätt att delta i våra kyrkliga handlingar på allvar då är det dags att ni ledamöter av kyrkomötet - oberoende av er enskilda ståndpunkt - tar ställning till huruvida våra kyrkorum är offentliga lokaler eller inte. Jag förväntar mig en riklig motionsflora inför hösten! Om landets butiker, kommunala förvaltningar, landsting med flera vågat ta konkreta och konsekventa beslut om att porta pälsdjur då kanske kyrkan äntligen kan få lite råg i ryggen?