Spelet om vigselrätten i Värnamo ger en skrämmande bild av den psykosociala miljön på en församlingsexpedition. Prästen Håkan Sunliden vill inte viga samkönade par. Han följer sin inre övertygelse, som präst och människa. Kammarkollegiet har beslutat att inte tilldela honom vigselrätt. En rättighet, som man tydligen bara kan ansöka om.
Naturligtvis vill Svenska kyrkan viga så många konstellationer som möjligt under samlingsbegreppet kärlek. Men när en präst sätter ner foten och följer sitt ursprungliga uppdrag, vad händer då. Finns det inom Svenska kyrkan någon förståelse för de präster som inte ställer upp på alla rådande trender? Är kärleksbudskapet bara sexuellt betingat? Är Svenska kyrkan till för alla eller bara godkända grupper?
Kyrkoherden visar ingen lojalitet med sin medarbetare, men kräver ensidig lojalitet. Inte ett ord i artikeln i Kyrkans Tidning om förståelse och samförstånd. Kyrkoherden vill först avvakta från överordnat håll innan han beslutar om konsekvenser. En skrämmande bild av en räddhågsen och osäker chef.
Kanske Värnamofallet är ett undantag inom Svenska kyrkan. Eller är det härskartekniken, som är allmänrådande på de lokala församlingsexpeditionerna. Är kärleksbudskapet bara en kuliss?
Jag har själv arbetat i ledande funktion och med ledarskapsfrågor i såväl privat, som offentlig tjänst under många år och det här fallet skrämmer mig. Här finns inte susning om modernt ledarskap eller medmänsklighet.
Bo Rosenqvist
Kolmården
LÄGG TILL NY KOMMENTAR