Det enkla och otvetydiga är att homosexuella och heterosexuella ska ha likvärdiga samlevnadsformer. I samma lag. Alla par ska kunna vigas i kyrkan.
Ett stort steg för en kyrka där det bara för några decennier ansågs banbrytande att säga att homosexualitet var okej, så länge vederbörande levde i celibat. Men det är också en logisk utveckling i en kyrka som steg för steg rört sig i riktning mot att jämställa äktenskap för man och kvinna med partnerskap för homosexuella.

Det dubbeltydiga handlar om etiketten. De relationer som Svenska kyrkan nu tycker ska omfattas av en och samma lag bör ändå kallas för två skilda saker. Äktenskap för heterosexuella, partnerskap eller något annat för homosexuella.
Men just där finns en hake. Begreppet partnerskap försvinner av allt att döma i en ny äktenskapslag. Så om homosexuellas lagstadgade relation inte ska kallas för äktenskap så måste ett helt nytt ord uppfinnas.

Ärkebiskop Anders Wejryd har ett eget förslag; livsgemenskap.
Ordet är inte så dumt. Livsgemenskap säger precis vad det handlar om. Men att etablera ordet livsgemenskap som en ersättare för partnerskap och kanske även för äktenskap är en närmast omöjlig uppgift. Ett tankeexperiment men knappast mer än så.
Sökandet efter ett nytt ord avslöjar också akilleshälen i kyrko­styrelsens remissvar. Homosex­uellas relation bör kallas för någ­ot annat, men ingen kan riktigt peka på vilket detta nya ord är.
Den uppmärksamme kan också notera att kyrkostyrelsen skriver bör. Inte ska. Vilket kan tolkas som en markering. Bör är alltid svagare än ska.
Hela remissvaret visar att det som sker nu endast är en förfäktning. Än så länge går det bra att resonera och föreslå. Frågan är öppen. Allt går att önska.
Nästa gång bollen kommer tillbaka till Svenska kyrkan, är det antagligen i ett färdigt förslag. Som Svenska kyrkan kan säga ja eller nej till. 
Men förfäktningen är inte oviktig. Den visar att kyrkostyrelsen vill att homosexuella ska kunna ingå sin relation i kyrkan.  Inte som nu, enbart få ett redan ingånget partnerskap välsignat. Svenska kyrkan vill ge alla par likhet inför lagen. Men bara nästan.
Det är där ordet äktenskap spökar igen. Resonemanget kring ordet äktenskap är kyrkostyrelsens svaga punkt. Där blir argumenten tunna som nattgammal is.
Det hänvisas till samhällets tradition, till vad andra kyrkor tycker och att många invandrare skulle ha svårt för en nydaning.
Tungt.
Men varför bara stanna vid ordet äktenskap i så fall. Liknande argument kan användas mot både välsignelsehandlingen av partnerskap och partnerskapet i sig.

Om Svenska kyrkan använt den typen av argument för 50 år sedan hade aldrig prästämbetet öppnats för kvinnor. Prästämbetet hade ju fram till slutet av 1950-talet enbart förknippats med personer av manligt kön. Det var inte flitigt förekomman­de i andra kyrkor eller i andra kulturer.  Dåtidens invandrare var knappast vana med kvinnor i sina kyrkor.
Förra veckans beslut var kanske det enda möjliga. Det var så långt kyrkostyrelsen kunde komma. Men det är likafullt trist att kyrkostyrelsen inte kunde ta steget fullt ut. Eller helt enkelt konstaterat att vi kan inte enas. Vi kommer inte längre. Just nu. Det hade i längden ingett mer respekt.

Dag Tuvelius