Kvinnliga präster borde vara en självklarhet efter alla dessa år. Och det är värt att fira.

Onödig debatt? Kjell Ove Nilsson går igenom område för område och hittar inga argument mot att kvinnor ska vigas till präster. Det borde firas efter alla år av diskussioner.
Foto: Dan Hansson/Scanpix
Det har radats med ”goda” skäl till en annan åsikt. Men problemet med kvinnans tillträde till prästämbetet i Svenska kyrkan är till exempel inte att en större del av kristenheten ännu inte medgivit det. Anglikanska kyrkan håller på att göra så i land efter land, och inom den romersk-katolska kyrkan pågår heta debatter, trots påvens nej - ännu.
Det är inte heller bibelsynen, eftersom Bibeln faktiskt inte säger något om det. Orden om att kvinnan skall tiga i församlingen (1 Kor 14:34) hör egentligen inte dit, vilket motståndarna indirekt medger: Felet med kvinnliga präster är ju inte att de tiger, ty tala får de, men de får inte, ”kan” inte, har inte makt att ”konsekrera” nattvarden, bland annat därför att de inte antas kunna ”representera” Kristus. En kvinnlig präst kan inte, har inte förmåga, att läsa instiftelseorden så att de får sakramental verkan! En kvinnlig prästs nattvard är därför inte en riktig nattvard, säger de. Men om detta säger Bibeln ingenting!
Problemet med kvinnliga präster är inte heller en jämställdhetsfråga eller en könsfråga, det är inte ett socialt eller psykologiskt problem, men väl teologiskt. Socialt och psykologiskt var jämlikhet en omöjlighet på Jesu tid – inte teologiskt (jfr Gal 3:28).
Ojämlikheten var ännu en självklarhet: Kvinnan var i princip omyndigförklarad, under en man, nämligen sin far, sin bror, sin make. Hon kunde inte uppträda självständigt eller offentligt och ansågs inte vittnesgill. Så är det ju ännu på olika håll i religionens värld.
Hur skulle kvinnor då kunna vittna om Kristus, eller än mindre vandra med honom och hans manliga lärjungar ute på vägar och stigar - utan att helt enkelt anses för prostituerade?
Ibland vill man rationellt hävda, att om Jesus så velat hade han naturligtvis kunnat avskilja också kvinnor till apostlar. Se bara hur han ofta upphöjde kvinnans människovärde! Ett sådant resonemang är vilseledande och djupast sett en förnekelse av inkarnationen: Jesus var faktiskt människa just där, med den samhällssyn och kvinnosyn som där rådde. Inte ens Jesus kunde sätta sig över detta. Han var sann människa och han var själv tidsbunden!
Gör man allvar av människoblivandet kan man alltså bli förlöst både i fråga om bibelsyn och kyrkosyn – och kvinnosyn!
Här gäller det egentligen frågan om tidsbundenhet. Är inte också Nya testamentet bundet vid sin tid, inte minst i denna fråga? Och Jesus själv? Han var naturligtvis tidsbunden, han som kommit ”i köttet”, men hans frälsningsgärning är det inte, evangeliet är det inte. Och det är tragiskt, att det urkyrkan var tvungen att göra en gång på grund av omgivningens tryck, nämligen att inte tillåta kvinnor som präster och församlingsledare, det återspeglar en samhällssyn och en människosyn som nu delvis bara finns kvar i kyrkan, men inte längre i omgivningen! Det blir ju helt förryckt!
Evangeliet frigör, det binder inte. Det har sitt innehåll, givet och detsamma, alltid. Men detta har inte något att göra med könet på den som förkunnar det, eller som vid altaret utdelar Kristi kropp och blod.
Prästen representerar verkligen Kristus, och det har naturligtvis inte med prästens manlighet eller kvinnlighet att göra. Kristus var man, men han var också jude, omskuren, förmodligen mörkhårig! Representationen är teologiskt menad, sakramentalt, inkarnatoriskt. Den kvinnliga prästen, liksom den manliga, är kallad att i sin tjänst representera Kristus, vad han gjort och ger, åter göra närvarande hans frälsningsgåva, aktualisera och realisera frälsningsverket, så att det blir gripbart, konkret tillgängligt för människors tro.Så när prästen predikar, döper, delar ut bröd och vin, är det Gud som gör det. Genom både kvinnor och män!
Allt detta talar för kvinnliga präster, inte emot! Det är värt att fira! Och det borde vara en självklarhet efter alla dessa år!
Kjell Ove Nilsson,
domprost em i Göteborg
LÄGG TILL NY KOMMENTAR