Prästen Ulla Karlsson och teologen Sofia Camnerin har riktat strålkastarljuset på livsviktiga frågor, som har med teologi och människosyn att göra. Tack!
Deras artiklar väcker frågor i mig kring min personliga tro och samtidigt börjar jag undra över vad Svenska kyrkan står för egentligen. Helt klart behöver Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära skärskådas, bearbetas och förnyas. Hur kan evangeliets kärleksbudskap uttryckas i dag?
När jag läser om objektiv och subjektiv försoningslära som formulerades av Anselm respektive Abélard på 1000-talet undrar jag hur länge medeltida kyrkofäder ska behöva påverka vår uppfattning om skuld och försoning. Så här skriver KG Hammar i Samtal med Gud (s 51-52): ”Bibeln använder många bilder för att beskriva försoningen, Guds närvaro i Kristi död på korset för människors skull.”

Den kristna kyrkans historia innehåller många försoningsteorier eller försoningsläror. I sitt sammanhang kan de ha gett en glimt av hemligheten, medan de under nya yttre omständigheter kan upplevas som meningslösa och sterila. Kanske är det här, som alltid när det gäller livets hemligheter, poeten som bäst kan fånga hemligheten. Så här skriver Olov Hartman: ”I tjänargestalt / kom Ordet till oss och försonade allt, / steg ner i vår skuld och vårt lidandes djup / och älskade världen tillbaka till Gud./ Det brustna blev helt i hans kärlek till oss / på Golgata kors. (Sv Ps 62 vers 2)”.

Detta synsätt känner jag att jag kan bottna i – Guds kärlek i Kristus, nära oss i liv och död.
Det som Ulla Karlsson och Sofia Camnerin tar upp och granskar, har också i hög grad med utformningen av gudstjänster och kyrkliga handlingar att göra, eftersom dessa uttrycker och synliggör vad kyrkan står för, när det gäller den kristna tron. Det är därför viktigt vad som där förmedlas! Två exempel:
Syndabekännelsen: Varför använder man oftast alternativet ”Jag bekänner inför dig, helige Gud, att jag ofta och på många sätt har syndat med tankar, ord och gärningar - - -” i stället för Överlåtelsebönen (finns som alternativ i Söndagsgudstjänsten), som förmedlar en helt annan Gudsbild och människosyn? ”Du som ville mitt liv och har skapat mig efter din vilja – allt i mig känner du och omsluter med ömhet, det svaga likaväl som det starka, det sjuka likaväl som det friska. Därför överlämnar jag mig åt dig utan fruktan och förbehåll. Fyll mig med ditt goda, så att jag blir till välsignelse. Jag prisar din vishet, du som tar till dig det svaga och skadade och lägger din skatt i bräckliga lerkärl. Amen.”
Dopgudstjänst – dop av barn: Kyrkohandbokens ordning – i den svenska Psalmboken – har enligt min uppfattning ett par olyckliga formuleringar. I Befrielsebönen står det: ”Gud, du som ensam räddar från allt ont, befria NN från mörkrets makt ...” (min kursiv.) I Dopbönen: ”Sänd ditt ord och din Ande, så att han/hon/de som nu skall döpas i detta vatten blir renade från syndens skuld. (min kurs.) Föd honom/henne/dem till ett nytt liv i Kristus - - - .”

Är tanken på arvsynden från 300–400-talet verkligen uttryck för Svenska kyrkans tro i dag? Varför kan man inte ersätta denna dopordning med de nya alternativ som finns tillgängliga – till exempel i Alingsås församling, Skara stift?

Min förhoppning är att man i fortsättningen ska kunna samtala med varandra – med respekt för varandras synpunkter – både i arbetslag och vid olika planerade sammankomster, både bland präster och lekmän, både i församlingar och på stifts- och riksnivå – kring de angelägna frågor som tagits fram i Kyrkans Tidning. Vilka bekännelseskrifter ligger till grund för Svenska kyrkans verksamhet i tro och liv i dag? Vilken är Svenska kyrkans roll i den tid vi lever i? Hur kan vi förmedla det radikala kärleksbudskapet, som är grunden i kristen tro, men som alltför ofta skyms bort av gamla tiders dogmer och förstelnade lärosatser?

Anna-Karin Elfstrand
Skövde