För tidigare generationer handlade döden om värdighet, att vara väl förbered. Den som var lyckligt lottad fick dö omgiven av sin familj.
Hur man dog i mer konkret fysisk mening gick knappast att påverka. På sin höjd lindra. Vi är den första generation där frågan håller på att få en helt annan innebörd. ”Hur vill du dö?” kan i dag tolkas rent bokstavligt. Tydligaste symbolen för denna nya tid är Dignitas omstridda ”självmordsklinik” i Schweiz.

I Schweiz är både utskrivning av läkemedel för att själv avsluta sitt liv och aktiv dödshjälp tillåten, liksom i Nederländerna. I Sverige är situationen en helt annan. Det är också en orsak till att ett tiotal svenskar valt att lösa enkel biljett till Dignitas.
I dagsläget tyder inget på att Sverige kommer att ändra uppfattning när det gäller synen på aktiv dödshjälp. Inte heller när det gäller assisterade ”självmord”.  Däremot har Läkarförbundet antagit nya etiska regler som stärker patientens inflytande. Läkarna får nu större möjlighet att på patientens begäran avbryta en livsuppehållande behandling.

Även Läkaresällskapet ser över sina regler för hur läkare ska ska förhålla sig till döende patienter. De nya reglerna, som är ute på remiss, innebär ökade möjligheter för den som är döende att låta sig sövas ner under den sista tiden, så kallad palliativ sedering. Medvetandet sänks så att den döende inte längre besväras av smärta, andnöd eller ångest.
– Om palliativ sedering fungerar så blir de båda andra två alternativen överflödiga. De behövs inte, menar Daniel Brattgård, sjukhuspräst vid Sahlgrenska universitetssjukhuset och sakkunnig i Statens Medicinsk-Etiska Råd.

Innebär det slutet för debatten om dödshjälp i Sverige?
Det är möjligt. Men knappast troligt. Ökad användning av palliativ sedering är välkommet och kommer att innebära att personer med ett outhärdligt lidande kan få ett drägligt slut. Ytterst är det en konsekvens av att vi patienter fått mer att säga till om i sjukvården, också när det gäller vår egen död.
Det är på alla sätt en välkommen förändring. Människor i livets slutskede bör få all den hjälp och det stöd som vi kan uppbringa. Det ställer inte bara krav på politiska beslutsfattare och sjukvården, utan också på alla oss som medmänniskor och anhöriga.

Förutsättningen för att den palliativa vården fungerar är att den är väl utbyggd i hela landet. Att det finns välutbildad och kompetent personal. Var jag dör ska inte avgöra vilken vård jag får i livets slutskede. Efter att på nära håll ha följt fyra nära släktingar som avlidit inom loppet av ett år är det bara att konstatera att skillnaderna är enorma.
Men även med en väl fungerande palliativ vård kommer inte debatten om dödshjälp att försvinna helt. Fortfarande finns de som anser att vi bör ha rätt att besluta om vår död även om vi inte är akut döende.  

Jag tror det är viktigt att dra gränsen vid palliativ sedering. Det är en rimlig avvägning. Väl medveten om att en del vill gå betydligt längre. Men alla möjligheter är inte öppna. För att ställa frågan på sin spets.  Att bestämma över sitt liv är en självklarhet, men av det följer inte rätten att be läkaren om hjälp att avsluta det.
Men framförallt måste vi prata om frågorna. Det räcker inte att socialstyrelsen, läkarkåren och Statens medicinsk-etiska råd engagerar sig och driver frågorna. Frågan om hur vi ska dö berör oss alla, utan undantag. Den mest uppenbara orsaken är att den medicinska utvecklingen ställer oss inför nya frågor.
Lika viktigt är dock att vi lever i en tid när värderingarna inte är givna. Allt färre frågor är tabu. Det gäller inte minst döden och hur vi nalkas den. Därför måste vi samtala.  Både om hur vi själva vill dö och hur samhället ska förhålla sig.

Dag Tuvelius