Varför ska vi ha en arvsyndslära? Vi har en förmåga att kun­na föreställa oss det fullkomliga. Samtidigt har vi erfarenheter både av att vi själva brister och av att vi lever i en natur, full av lidande och död.  Det är i den dimensionen som ”arvsyndens tolkningsrum” finns.  Vi längtar efter paradiset – men vi lever alltid utanför paradiset. Varför är det så? Varje trosinriktning måste närma sig denna existentiella fråga!

Arvsyndsläran är en tolkning av människors erfarenheter.  Arvsyndsläran har inte förändrats nämnvärt från Augustinus till våra dagar. Men nu ifrågasätts den alltmer. Min tes är att detta beror på att vi inte längre har en antik världsbild. Arvsyndsläran utgår från att världen har fallit från en ursprunglig fullkomlighet. Denna uppfattning går inte att förena med naturvetenskapliga beskrivningar av livets och människans utveckling. Det har inte funnits något historiskt paradis och inte heller något fall. Och precis som Hammar pekar på, uppfattas ståndpunkten att alla människor – och därmed också barnen – föds fördärvade, som djupt problematisk. 

Men denna syn bygger på en antik människosyn, där man tänker sig att människans ”form” (tänk en pepparkaksform som varje människa stöps efter) är fördärvad, och att varje människa därför föds skadad. Denna kakformsmodell är numera ersatt av en människosyn där människor är ett resultat av en evolutionär och komplex dynamisk process. 
Arvsyndsläran har också historiskt legitimerat en fostran där barnets onda vilja skulle knäckas, en barnsyn som ersatts av dagens bejakande av barnets utveckling. 

Det finns fler problem, men låt mig i stället lyfta fram vad vi behöver göra. Vi behöver tolka människans ofullkomlighet på ett sätt som står i dialog med vårt senmoderna samhälle, kalla denna tolkning för en ”ny” arvsyndslära, eller något annat. Vi behöver dessutom tänka bortom fornkyrkans olika traditioner (som Hammar pekar på), eftersom de alla utgår från en världsbild som vi i dag vet är falsk.
När det gäller frågan om barnen och dopet, så har alla barn rätt att få bearbeta och tolka sina erfarenheter och de existentiella frågor som de väcker. Människor är kapabla till både goda och onda handlingar. Det gäller självklart också barnen, det vet alla som levt nära barn. Erfarenheter av egna och andras tillkortakommanden leder till en bristande tillit till Guds, sin egen och tillvarons godhet. Att ha en förmåga, som med växande mognad och erfarenheter innebär att barnet upplever sig som dubbeltydigt (inte enbart det sammanhang barnet finns i), aktualiserar behovet av ett befriande tilltal.

Barnet har rätt till dopet och också behov av dopet, som kan tolkas som ett tecken på Guds närvaro och förlåtelse. Detta sätt att tolka dopet betyder naturligtvis inte att Gud skulle behöva dopet för att upprätta en relation till människor.
Låt oss inte göra det för enkelt för oss genom att slopa befrielsebönen i dopritualen (som i Margareta Melins förslag) eller genom att undvika att lyfta in tillvarons mörker i en nyformulerad dopritual.  Vad gör vi då i en pastoral situation när vi döper ett oönskat eller döende barn?

Ett krav på en ”ny” arvsyndlära i vår kyrka är att den måste kunna svara mot traditionens centrala föreställningar. En viktig luthersk tradition tar sin utgångspunkt i korsets teologi. Den betonar två saker. För det första så är Gud fördold bakom en mask av lidande och död.  För det andra är Gud delaktig i världens lidande, genom Kristus. Denna delaktighet har traditionellt förståtts som en historisk händelse, en del av frälsningshistorien.
Frågan är om det i traditionen finns resurser som medger en utvidgning från det historiska till naturen – och om vi kan tolka skapelsen med hjälp av korset? 

EVA-LOTTA GRANTÉN
teol dr, forskare i projektet Luthersk teologi och etik i ett efterkristet samhälle