Hur ser vi som kyrka på försoning när det gäller människor som genom fängelsestraff eller annan rättslig påföljd ”sonat” det brott vederbörande begått? Är det möjligt att sona sitt brott genom att avtjäna ett antal år i fängelse? Är man fri då man avtjänat sitt straff? Hur länge räknas man som ”kriminell”? Är försoning möjlig? Kan man sona ett brott? Vad är det man gör då man avtjänar straff för brott?

I Kyrkans Tidning 46/08 kunde vi läsa att ett flertal stift begär utdrag ur belastningsregistret vid nyanställning och nyrekrytering av frivilliga i församlingens barn- och ungdomsverksamheten. Ett antal stift frågar också efter detta utdrag då det gäller antagning av präst eller diakon. Det som är allvarligt i detta sammanhang är hur vi egentligen ser på försoningen och hur vi ser på människan när hon begår ett brott. Det vi faktiskt säger när vi begär utdrag ur belastningsregistret är att en människa inte kan sona sitt brott genom de straffpåföljder vi har i vårt samhälle. Det finns en tendens i samhället till att betrakta den som begått ett brott som inte riktigt frigiven, trots avtjänat straff. Och detta är allvarligt. Lotta Novosell, stiftsjurist i Strängnäs stift, försvarar behovet av utdrag ur belastningsregistret med att säga att ”vi har ju ett varumärke som vi vill skydda”. Men vilket varumärke är det vi vill skydda?

Att en dömd person inte har sonat sitt brott efter fullföljt straff kan man bejaka på olika sätt. Det ena sättet är ur ett skyddsperspektiv där man i sin arbetsgrupp/sitt stift inte vill ha dömda för att det på olika sätt skulle innebära en risk. Det andra är att utifrån den dömdes perspektiv se att straffet inte på något sätt minskat den existentiella skuld han/hon bär på eller bidragit till försoning vare sig på privat eller samhälleligt plan. Skyddsperspektivet är mycket viktigt, men då detta reduceras till en diskussion om utdrag eller inte utdrag ur belastningsregistret riskerar vi att förlora både detta perspektiv och ett av kyrkans viktigaste uppdrag – arbete med försoning.

Är det så att våra straffpåföljder inte leder till att människor sonar sina brott – varför ska vi då så ensidigt låta dessa påföljder vara den enda väg genom vilken en människa ges möjlighet till soning? Ska straffrätten kompletteras med försoningsarbete? Bör vi söka andra vägar än straffrättens påföljder? Det är här vi som kyrka måste diskutera och värna ett av våra främsta ”varumärken” – försoningen.

Ulrica Fritzson, fängelsepräst i Malmö