Det han räknar upp är till stor del självklarheter och handlar om staten, dvs hur lagstiftningen och regleringen av det samhälleliga ska se ut. Ibland verkar det som att den stora kampen för Humanisterna är att bli betraktade som ett samfund och få statliga bidrag som andra samfund. Det tycker jag de kan få. Därmed står det klart att sekularismen är en trosföreställning bland andra.

Sturmark vill att staten reglerar civilsamhället i högre utsträckning än vad som sker i dag. En samhällsmodell jag ställer mig tveksam till men det är en politisk fråga, inte en religiös.

Det blir mer intressant när Sturmark skriver: Svenska kyrkan ges en särställning i många avseenden, inte bara juridiskt och inom statens hägn, utan också i radio och tv och andra offentliga sammanhang…

Jaha? Ska Sturmark införa lagreglering också av fria medier? Ska det sitta en statlig censor och räkna hur många gånger troende människor förekommer i TV?

Att kyrkor och samfund också finns med i det samhälleliga samtalet är en självklarhet i en demokrati. Att Svenska kyrkan med sina över sex miljoner medlemmar har ett större inflytande på opinionen än Humanisterna med bara några tusen medlemmar är kanske inte så konstigt. Ändå förekommer Sturmark var och vareviga dag i radio, TV och tidningar – en medial representation som inte står i proportion till föreningens storlek så han borde vara nöjd. Demokratin fungerar.

Sturmark tycker vidare att kyrkorna ska kunna användas till annat än religionsutövning, dvs till sekulära adventssamlingar utan präst. Häri ligger en synnerligen snäv definition av religion – som om det inte handlar också om symboler, kulturarv och tradition. Tror Sturmark att det bara är prästen som står för det religiösa i en kyrka? Symboler som kors, dopfunt, altartavlor osv. har inget med religion att göra? Varför sitta i en kyrka om det inte är en kyrka, dvs en lokal som har med religion att göra, som ska besökas? Till vad mer tycker Sturmark att de religiösas lokaler ska kunna användas? Bingolotto i synagogan? Borgerlig Humanist-konfirmation i moskén? Och framförallt: ska staten bestämma över de religiösa samfundens möteslokaler (mer än vad som redan sker av kulturminnesvärda skäl)? Återigen, Sturmarks reglerade och centralistiska samhällsmodell skrämmer.

Faktum är att Sturmarks egna medlemmar ställer sig frågande till hans tal om det sekulära samhället, vilket kan avläsas i debatterna i Humanistbloggen. Även för dem verkar det vara en nyhet att kampen inte längre bara gäller den sekulära staten.

Frågan om religionens roll i offentligheten, om gränserna för religionsfrihet och yttrandefrihet, om sekulärt och sekularism har jag diskuterat många gånger med både troende och ateister. Jag fortsätter gärna en diskussion om sakfrågan men tror att både jag och Sturmark behöver ta en paus nu. Härmed sätter åtminstone jag punkt och vill önska alla en riktigt god jul.