Tid för omprövning i Svenska kyrkan

Nästa år får gärna bli ett år då omprövningen av Svenska kyrkan tar fart. I en intervju TT gjorde med ärkebiskop Anders Wejryd inför julen, talade han om att kyrkan måste synas mer. 
”Vi har under lång tid uppfattats som en del av staten, men nu håller vi på att inse att vi är Sveriges största organisation. Det innebär att den är bred och omfattar väldigt många olika åsikter. När vi uttalar oss ska folk känna igen att vi talar för en kyrka. Men vi måste harkla oss lite grann. Vi är faktiskt fyra gånger större än LO.”
En kärnfull beskrivning, en god ambition: En bred organisation och många åsikter – men en kyrka, en stark tydlig röst.

Dock hänger några väsentliga frågor i luften: Vilka är ”vi”, vilka är ”folk” vilka eller vad är ”kyrkan”? Uttryckt på annat sätt: Vem är det som ska tala, å vems vägnar, till vem?
Frågorna är kopplade till kyrkans organisation. Omställning­en den 1 januari 2000 var resultatet av sekellånga diskussioner och decennier av förberedelse-arbete. Men skiljandet av kyrka och stat var inte slutet, utan en början, för att travestera Winston Churchill.
Svenska kyrkan är på en resa från att ha varit en del av statsapparaten till att bli ett fritt samfund – och ändå en alla omfattande folkkyrka byggd enligt demokratiska, parlamentariska principer.
Kyrkomötet är kyrkans högsta organ, och bestämmer också i så avgörande frågor som ”Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära”. Alltså har de 72 procenten av svenska folket som fortfarande är medlemmar – och av dem de som är 16 år och äldre – ett mycket stort formellt inflytande över vad kyrkan är och står för. Men, det är bara 10 procent av de 72 procentenheterna som engagerar sig i den demokratiska processen. I valet 2009  671 712 röstande av 5 658 143 röstberättigade. Och de formerar sig delvis i partier – eller nomineringsgrupper – som majoriteten inte har minsta relation till, Frimodig kyrka, Posk, Öppen kyrka.

671 712 är inte att förakta. Men när den demokratiska organisationen Svenska kyrkan uttalar sig, är underbyggnaden klen. Känner de 6 664 064 medlemmarna att det är deras röster som hörs när någon av kyrkans representanter talar? Knappast.
Det går att blunda för legitimitetsproblemen, för det demokratiska underskottet. Det går att blunda för att kyrkan saknar relevans för en stor del av sina medlemmar.  Men det är inte att bygga en framtid.Svenska kyrkan är något och står för något, men styrelseformen som den ser ut i dag är en demokratisk illusion.
Ompröva.
Anders Ahlberg

---------------------

Dags för religionsdialog på allvar

Jag har en dröm, sa Martin Luther King i sitt tal 1963. Ett odödligt tal, därför att drömmen fortfarande lever: Om fred och samhörighet mellan svarta och vita, om alla människors lika värde. Vad många har glömt är att han också talade om ”judar och kristna, katoliker och protestanter”.
Och där fångar Martin Luther King min och många andras dröm för framtiden: Om fred och samhörighet mellan människor av olika tro.

När det smäller en bomb i Stockholms city finns det genast intressenter som skyndar fram för att lägga beslag på händelsen och tvinga in den i sin egen tolkningsram. ”Det är krig”, säger röster från olika läger. Nej, det är inte krig. Men det kan bli om vi låter rädslan för olikhet styra och våldför oss på andra genom brutala kategoriseringar. Särskilt farligt är det när en man blir en grupp blir en hel religion. Plötsligt står alla muslimer via en ohederlig associationskedja anklagade för att hota det fria, öppna, demokratiska samhället.

”Religionsmotsättningar och kollektiv misstänksamhet har en tendens att vittra sönder i mötet med verkliga människor”, skriver Marika Palmdahl. Hon är stiftsadjunkt för interreligiös dialog i Göteborg och en av kyrkans många aktörer för en fredligare värld. Hon ger uttryck för en erfarenhet som många av oss har: Glädjen i att få en muslimsk vän, en judisk, en buddistisk. Upptäckten av hur mycket det finns som förenar. Kraften i framåtrörelsen när vi förstår att nu är det allvar.

Min nyårsönskan är att 2011 blir året då religionsdialogen får sitt genombrott i Svenska kyrkan. Att alla lägger i en högre växel än tidigare – utan att förivra sig så att muslimer och andra trosbekännare blir föremål för integration i stället för medaktörer.
Paulus uppmanade de kristna att älska varandra. Jesus uppmanade alla att älska alla. Vårt uppdrag som människor är inte mindre än så.

Brita Häll

-------------------

Nu slutar vi sopa saker under mattan

Några veckor före jul startade ett jordskred. Vi var några få personer som började prata om övergrepp, gråzoner, sex och kommunikation på mikrobloggen Twitter. Flera offentliga personer, såsom programledaren och kritikern Johanna Koljonen, berättade öppet om sådant som hänt och som befann sig i gränslandet mellan okej sex och övergrepp.
Vi började skriva texter om saker som vi själva hade upplevt. Hur svårt det är att klassa vissa trakasserier, övergrepp och grumliga händelser som någonting olagligt. Kanske har vi inte ens sett det som fel tidigare, lagt skulden på oss själva. Låtit skammen och tystnaden kväva det som har hänt och de känslor som händelserna gav upphov till.

Det var ett jordskred som vällde fram. På internet, i tidningar, i samtal blev plötsligt ”Prata om det” en rubrik för att äntligen våga berätta om sexualitetens alla gränsland. Många talade för första gången om svåra övergrepp, andra fick äntligen sätta ord på att förväntas att alltid vilja ha sex som kille.

Vi går in i det nya året med ett samtalsklimat som på mindre än en vecka förändrades en aning. Vi kämpade oss genom tystnaden och skammen och fick plötsligt ett språk till de gråzoner som vi inte tidigare hade velat tala om. Vi började prata om det. Jag hyser all förhoppning om att det är början på ett ärligare och mer personligt samtal mellan människor. Inte bara rörande övergrepp och sexualitet, utan egentligen det mesta som vi gärna sopat under mattan tidigare. Sådant som vi känt skam över, blivit nedtystade kring eller som fått oss att känna oss som offer.

År 2011 är kanske året då vi reser oss upp och går. Vågar krossa tystnadens bojor och börjar tala med varandra om skammen och rädslorna. Det är en ständigt viktig uppgift, både i samhället och i kyrkan. Vilka berättelser är vi redo att höra och kan vi ta emot dem om de kommer? Kan vi hålla ett högt tak, där alla erfarenheter och tankar får plats? Klarar vi av att vara lyhörda gentemot varandra, utan att döma? Jag tror att vi kan och är redo för det.
Elin Grelsson

-------------------

Ett år då vi söker våra friska rötter

Det är redan klart att 2011 kommer att bli ett omprövningens år. Folkhemmets politiska aktörer kommer att rannsaka sina värdegrunder. Rimligen kommer detta att få konsekvenser för Svenska kyrkan. Vägen mot en icke partipolitiskt styrd kyrka kommer att börja.
Och medlemsantalet liksom procenten i kyrkliga förrättningar kommer att fortsätta att minska. Däremot tror jag att antalet deltagare i kyrkans gudstjänster och människor som vill engagera sig i kyrkans liv har alla förutsättningar att öka!

Här och var söker sig redan små grupper till församlingar ut över landet. De är ofta redan troende kristna. De söker sig inte till de svenskkyrkliga församlingarna för att dessa jäser av liv. De söker sig till församlingarna av den gripande orsaken att de inifrån centrum vill bära och vitalisera kyrkan. Det handlar om människor som upptäckt att Svenska kyrkan förvaltar rikedomar med djupa rötter i en allmänkyrklig tradition i sina gudstjänster, i sina böner och psalmer. Det finns en rännil av detta i dag. Måtte rännilen bli en stor ström.
Det innebär att det även för Svenska kyrkan är ett år för aktivt sökande av rötter. Rötterna finns. De är friska och vitala. En upptäckarglädje över just detta skulle vara det mest förlösande Svenska kyrkan skulle få uppleva under 2011.

Till det outplånliga i den kristna tron hör den trotsiga framtidstron. Den har sin djupaste grund i att Jesus ska komma tillbaka. Det som vi bekänner i varje mässa. Risken finns att även det år som nu börjar kommer att bli turbulent i världen och att mänskligheten blir allt mer rådlös vid de mediala och globala havens och vågornas dån. Det värsta hotet inför framtiden är uppgivenheten. Men kyrkan proklamerar den meningsfulla framtiden. Vi är på väg mot den återkommande Jesus. Måtte denna framtidstro ge energi åt varje stor och liten handling i omsorg om jorden och alla former av liv och relationer under året som kommer.
Bo Brander 

--------------------

Det goda perspektivskiftet

Det går snabbt att skaffa sig vanor. Första gången vi går till vårt nya jobb trevar vi oss fram. Vi lägger märke till detaljer för att minnas vägen bättre nästa gång. Snart går vi utan att behöva se vägen. Så kan det också vara med nya människor. Dem vi fattar tycke för känner vi oss spontant nyfikna på. När vänskapen har djupnat finns det trygghet och tillit. Då är det lätt att missa egenskaper som vi inte lade märke till från början.

Jag tror att vi till stora delar fungerar så även i politiken och i tron. Vi plöjer en väg och har sedan svårt att se andra horisonter. Vi söker förnyelse genom det som redan är invant. Språket, tankebanorna, känslorna leder oss i den riktning som vi intar från en viss startpunkt.
När nya upptäckter görs inom vetenskaperna så sker genombrotten ofta ur det oförutsedda. Det kan ske historiska paradigmskiften därför att en människa tolkar Paulus ord om rättfärdighet genom tro på ett nytt och banbrytande sätt.
Det jag efterlyser och hoppas på för 2011 är goda perspektivskiften – hos oss som individer, hos makthavare, kyrkor och medier. Det är inte vindflöjlar jag vill ha, utan personer med integritet, klokhet och mod att se det som är nödvändigt att förändra. Som har styrka att bromsa den rädslans och anpassningens kultur som lagt sig som en våt filt över Sverige.

Den teologiska akademien behöver befrias från byråkratisk fångenskap. Demokratin behöver aktiva medborgare och inte endast skattebetalare. Kyrkorna behöver anställda som är troende också utanför arbetstid. Människor behöver värme för att se de perspektivskiften som är möjliga för vår tid. Det goda perspektivskiftet är förmågan att se det oväntade och förstå vad som måste göras.
Susanne Wigorts Yngvesson

---------------------------

Kristus lyssnar till oron

Strax före jul sade en av de främsta tillskyndarna till det palestinska Kairosdokumentet: ”bara Gud kan vända människors hjärtan till varandra”. Det lät som en kommentar till kamelen och nålsögat och nog kan Palestinakonflikten anses vara av den svårighetsgraden. För människor är detta omöjligt, men inte för Gud.
Michel Sabbah, den underbare latinske patriarken emeritus i Jerusalem, får därför genom sina ord ”bara Gud kan vända människors hjärtan till varandra” utgöra grund för min förhoppning för hela år 2011.

Det jag önskar oss för detta nya år är att vi tar våra känslor av hopplöshet på allvar. Jag har så småningom lärt mig att det inte bara är våra känslor av tacksamhet, och guld, rökelse och myrra, som gläder barnet i krubban, Kristus. Det är lika viktigt att jag bär fram mina känslor av hopplöshet, förtvivlan och villrådighet. Äkthet i relationen till Kristus vad gäller våra känslor och tankar kan öppna en hittills inte synbar väg.

Ibland är vi snabba med att försöka hitta lösningar. Vi griper efter halmstrån. Eller ger helt enkelt upp.
Min dröm för 2011 är att vi alla bjuds in i en Trettondedagsprocession till barnet i krubban. I den bär vi fram allt som oroar oss och inger oss känslor av hopplöshet. Det blir underliga gåvor: kanske klimatkrisen, den personliga krisen i familjen, fattigdomen, oro för sjukdom och barnens framtid, de många ofyllda kyrkbänkarna under den vanliga söndagshögmässan, vapenexporten …
Vi bär fram våra underliga gåvor till Kristus. Vi stannar en stund, samtalar, lyssnar efter gensvar. Det är kyrkans erfarenhet att Kristus har något personligt att förmedla till oss – och att det gör all skillnad i världen.
Anna Karin Hammar