Uppmaningen är uppsatt på dörren till vår frys. Fasthållen med bokstavsmagneter som formar orden ”släck ljuset”.
  I lördags kväll åkte stearinljusen och spelen fram, medan TV:n, datorerna och lamporna fick ta en timmes vila. Att avstå en timme var ingen större uppoffring.
Earth Hour, som kampanjen att släcka ljuset en timme kallas, har fått en del kritik. Mörker är ingen vidare symbol för hopp och framsteg, menar somliga. Men det är skillnad på mörker och mörker. Allt ljus är inte heller ett tecken på hopp.

Själv var jag nyfiken på hur Uppsala skulle se ut när staden släcktes ner. Så jag tog mig upp till slottet och Gunillaklockan med sin milsvida utsikt. Fler hade kommit på samma idé. Vi var nog ett hundratal som stod vid slottet och inväntade Earth Hour. Ett gäng ungdomar hade slagit sig ned med termosar och smörgåsar.
Vi väntade och väntade. Studenternas idrottsplats och bandyplan hade slocknat en stund innan. Sedan hände inget. Förrän någon utropade.

– Titta, nu släcks ena tornet i domkyrkan, och det andra …
Och mycket riktigt.  Ett efter ett släcktes först det lilla och sedan de två stora tornen på domkyrkan. Som sedan vilade i totalt mörker. Eller snarare tvärtom. Domkyrkan låg som en svart siluett omgiven av en stad i ljus. I enstaka fönster syntes lågan av ett stearinljus, annars lyste det nybyggda Musikens hus, vinterutsmyckningen över Fyris-ån och lamporna i slottets fönster som om ingenting hänt. 
– Domkyrkan var bäst, det enda som var nåt, kommenterar en ung kvinna när folk börjar dra sig hem med insikten att bättre än så här blir det inte. 
Den här lördagskvällen stod en nedsläckt och mörk-lagd domkyrka för det mest konkreta hoppet.

DT