Ett uttryck som ”Satans synagoga” har kunnat utnyttjas av antisemiter på ett fruktansvärt sätt. Men löser vi problemet genom att inte läsa sändebrevet till församlingen i Smyrna, Upp. 2:8–11, i gudstjänsten? Lika litet som vi bör ge nationalsocialister monopol på nationalsången bör antisemiter få ensamrätten till några bibelord. I stället för att tiga gäller det att tolka brevet så att det inte leder till antisemitiskt missbruk.
Ett stort problem är förstås att det i Svenska kyrkan så sällan predikas över andra texter än dagens evangelium. Därmed går församlingen miste om många viktiga och utmanande perspektiv på vad det innebär att vara kristen och kyrka. Den här gången handlar det om kyrkans förhållande till judendomen –  och mycket mer. Udden är säkert riktad mot oss, inte mot några andra grupper.

Skulle man inte kunna motivera en hel predikan över ämnet ”Satans synagoga”? Låt mig ge exempel på vad den skulle kunna handla om.
Den historiska bakgrunden är säkert att församlingen i Smyrna hade utsatts för förföljelse. I brevet förutsägs flera sådana händelser. Att judar då ville markera att de kristna inte tillhörde dem är inte underligt, eftersom de två grupperna hade olika juridiska och ekonomiska villkor i Romarriket. När den senare Smyrnabiskopen Polykarpos år 155 led martyrdöden hörde judarna till hans bittraste motståndare.
Just nu förföljs många kristna i världen, särskilt i områden där kyrkan växer. Vad kan vi lära av dem? Vad har sändebrevet till Smyrna att säga den världsvida kyrkan i en sådan situation?
Hur ska en kristen som blir förföljd reagera? Har kyrkans sätt att använda sin historia och sin heliga skrift varit i samklang med Jesu befallning om att vi ska älska våra fiender och be för dem som förföljer oss? Varför har så många kristna sökt efter hämnd eller revansch?

I Nya testamentet betraktas allt som hindrar människor från att tro på Kristus som verk av satan, oavsett vem eller vad som utgör hindret. Vilka hinder är mest påtagliga bland oss?
”Det kristna Europa” har, sedan kyrkan nått sin maktposition, utnyttjat denna till att utsätta judarna för ett vidrigt förakt. Ur biblisk synpunkt är det fullständigt förkastligt att beröva människo – judar eller andra ­– deras liv eller mänskliga rättigheter.
Denna unkna historia hindrar effektivt det judiska folket från att tro på Jesus som Guds utlovade Messias. I dubbel mening måste därför den kristna antisemitismen betraktas som ett verk av satan. Hur ska vi då – utifrån den historia som vi är en del av – kunna göra Nya testamentets budskap trovärdigt för Jesu eget folk? Är vår kyrka präglad av det tydliga vittnesbörd och det ödmjuka sinnelag som situationen kräver?
Säkert finns det andra och bättre sätt att predika över denna text. Det avgörande är att den vrids ur antisemiters grepp och läggs i den ursprunglige avsändarens händer.

Hans Lindholm
Uppsala