Istället för att återigen chansa och riskera både pinsamma och kostsamma efterverkningar är det nu läge för kyrkostyrelsen att hålla tillbaka distributionen av en förmodligen redan tryckt handbok, anser debattör Tomas Appelqvist.
År 2006 förklarade Kyrkostyrelsen att 1986 års handbok ”i huvudsak fungerar väl” men att en översyn skulle göras. 2017 fattade kyrkomötet beslut om det som nu istället kallades en ”ny kyrkohandbok”, tvivelaktigt nog kallad den åttonde sedan reformationen. Det som hände mellan de åren kommer med största sannolikhet vara en guldgruva för framtida forskning, inte så mycket av teologiska skäl som för att studera hur Svenska kyrkans nationella organisation mådde under dessa år.
Just beträffande kyrkohandböcker har dessutom historien visat att den verkligt kritiska granskningen inleds först efter att de tagits i bruk. Vad som än händer kan vi alltså lugnt räkna med att kritiken mot handboksprocessens texter och musik kommer att fortsätta.
Långt utanför den reguljära kyrkliga kretsen har en stor mängd personer kunnat följa återkommande bakslag under processen och många har därför undrat vilka de egentliga motiven har varit för ansvariga att inta en så oförsiktig och polariserande linje. Den förtjänstfulla konsultrapporten från Grant Thornton visade i höstas som bekant enbart ”röda” och ”gula” ljus. De flesta av oss vet att det i trafiken är olagligt att inte stanna sitt fordon och invänta grönt ljus innan vi säkert kan fara vidare. Nu visar det sig att det kanske starkaste rödljuset ändå inte alls berördes i denna rapport.
Man behöver inte vara professionell jurist för att finna det självklart att reda ut rättighetsfrågorna till text och musik innan man får för sig att trycka dem i ett nytt verk och än mindre att innan man börjar ändra i dem. Det är högst förvånande att nu i efterhand kunna läsa kyrkokansliets argumentation kring att kyrkan skulle ha rätt att fritt göra ingrepp i befintligt material, enbart därför att det en gång har ingått i en statlig utredning.
Samtidigt kan man minnas att de nya komplikationerna uppstått enbart för att de kloka förslagen att utforma ett tillägg till 1986 års handbok bryskt förkastades våren 2017. En handbok som i huvudsak tjänade församlingarna väl hade kunnat behållas utan juridiska komplikationer och kunnat kompletteras med ett häfte av nyare böner och musik. Med en sådan hållning från början hade inte någon dagspress eller några kulturinstitutioner haft lika stor anledning att vare sig sakligt eller mer raljant driva med kyrkoledningens misstag. Svenska kyrkans rykte hade sluppit att färgas negativt och år av uppslitande strider hade kunnat undvikas.
Det var på flera sätt glädjande att iaktta det stora antal ansvarsfulla förtroendevalda som under kyrkomötets debatt påtalade den sorg som den högsta kyrkoledningens agerande skapat under processen. Från just denna kyrkoledning har dock knappast någon pastoral förmåga eller ens saklig argumentation kunnat iakttas. Det kommer faktiskt nästan inte något alls över dess läppar: Thomas Grahl, Jan Nyberg m.fl. debattörer väntar ännu på svar på sina frågor om projektets kostnader och hur kyrkostyrelsen ska säkerställa att den själv förmår agera mer professionellt i framtiden.
Framför allt kan man undra över hur ärkebiskopens återkommande tal om värdet av 'bildning' harmonierar med en handboksprocess som konsekvent tycks ha utformats för att hålla kyrkans avgjort skickligaste aktörer inom liturgisk förnyelse av såväl text som musik så långt utanför arbetet som möjligt.
Istället för att återigen chansa och riskera både pinsamma och kostsamma efterverkningar är det nu läge för kyrkostyrelsen att hålla tillbaka distributionen av en förmodligen redan tryckt handbok. Trots de stora ekonomiska summor som då går förlorade är detta så att säga den ”bästa möjliga förlust” som för tillfället står till buds.
Det enda möjliga alternativet tycks vara mer av en slags medial förnedring i samband med en eller flera uppmärksammade tvister kring upphovsrätten. Skulle den nationella nivån till slut fällas i en sådan och behöva ta ett steg tillbaka finns lyckligtvis tilläggslinjen som en fullt fungerande och nästan likvärdig lösning till en så kallad ”ny kyrkohandbok”.
När Antje Jackelén bryter sin långvariga tystnad kring handboken och dess framtid, samt tillsammans med Helene Ottoson Lovén och Wanja Lundby-Wedin i ansvarsfull ordning besvarar Thomas Grahls frågor, är det också läge att svara på de uppgifter som förtjänstfullt nyligen redovisats på kyrkovalet.blogspot.se.
Varför tycks inte någon upphandling gjorts för Verbums uppdrag att trycka kyrkohandboken? Varför har kyrkokansliet förhandlat fram ett lägre pris enbart åt sig själva, 940 kr istället för de 1290 kr som församlingarna ska behöva betala för ett Missale från Verbum? Är syftet med denna överenskommelse att gynna gudstjänstlivet i Svenska kyrkan eller att ge förlaget ett rejält ekonomiskt tillskott?
LÄGG TILL NY KOMMENTAR