Varken Kina eller Burma har varit särskilt förtjusta i tanken på inblandning utifrån. Ändå är det uppenbara skillnader i hur länderna har uppbådat sina resurser. I Kina har militären mobiliserats i räddningsarbetet. Även om det finns en växande kritik mot bristande effektivitet så råder ingen tvekan om viljan att ingripa. Runt om i Kina har också folk samlat in pengar till de drabbade.
I Burma väcker däremot militärjuntans agerande enbart frågetecken. En redan allvarlig katastrof förvärras av ett närmast obegripligt segt agerande.
 Cyklonen kunde ingen stoppa. Men i stället för att satsa alla resurser som går att uppbringa för att hjälpa de överlevande, har militärregimen i Burma varit kallsinnig till omvärldens erbjudanden. Juntans ledare, general Than Shwe, vägrade länge att ens tala i telefon med FN:s generalsekreterare.

Nu sker en stegvis öppning i militärens attityd, allt fler hjälpsändningar börjar släppas in. Men det är alldeles för lite och alldeles för sent. Det har gått nästan tre veckor sedan vattenmassorna svepte in över kusten. Nära 2,5 miljoner människor är i akut behov av mat, enligt FN. I dag finns bara förnödenheter så att det räcker till en tiondel av dem.
Mest frustrerande är nog tv-bilderna från det franska fartyg som ligger två mil utanför den burmesiska kusten och bara väntar på att få lossa sin last. Med tillräckligt med mat för att föda 100 000 personer i 15 dagar.  

Som vanligt är det barnen som drabbas hårdast. Många av dem var undernärda redan tidigare. Nu hotar svält och sjukdomar om inget görs snabbt.  Från allt fler håll ifrågasätts också om en regering ska tillåtas bromsa hjälpen utifrån, så som den burmesiska juntan nu gör. De hårdaste kritikerna talar om brott mot mänskligheten, vilket skulle motivera ett ingripande utifrån.
Dilemmat är vilka som skulle kunna sätta kraft bakom orden. Att bistå de nödlidande i Burma är svårt nog. Att genomföra det i direkt konflikt med landets regim vore extremt komplicerat.
Ändå behöver världssamfundet hitta en väg att agera i situationer som denna. Det är inte rimligt att en regim ska kunna förneka de egna medborgarna den hjälp som finns inom räckhåll.

Utvecklingen i Burma visar också en annan sak. Nämligen att naturkrafternas framfart är illa nog. Men att landets stora katastrof är dess militärregim. Som i alla lägen tycks ha förmågan att göra ont värre.
Militärjuntan hade inget existensberättigande från början. Nu har juntan visat att den har varken handlingskraft eller förmåga att prioritera sina medborgares väl. Inte ens i en situation där vägvalen borde vara glas­-klara.
Militärjuntan borde själv dra slutsatsen av detta. Ska Burmas folk få ett bättre liv bör regimen börja planera för sin egen avveckling i ordnade former och en övergång till demokrati.

Dag Tuvelius