Kyrkans Tidning skrev i nummer 11/07 om livstestamenten, men inte vad de egentligen handlar om.

Ett livstestamente skriver man för att man för egen del och i vissa situationer föredrar döden framför livet. Det vill säga att detta testamente inte syftar på liv utan på död. Problemet ligger i livstestamentets andra stycke där det står: ”Om jag drabbas av olycksfall, blir obotligt sjuk eller av andra orsaker inte kan ge min vilja tillkänna …”. Det innebär att testatorn (den som skriver på testamente) inte önskar att testamentet ska gälla bara i livets slutskede, utan även i situationer då det uppstår svår fysisk eller psykisk funktionsnedsättning med oförmåga att ta hand om sig själv.

Det får vi kristna inte acceptera. I den formuleringen ligger uppfattningen att livet inte är värt att leva om man inte kan klara sig själv. Det kan ha sin grund i en elitistisk människosyn som
ifrågasätter det svagas existensberättigande. Att respektera en människas människovärde innebär att man alltid och under alla omständigheter betraktar och behandlar henne som den hon är, och inte i egenskap av det hon har, kan eller gör.

Juan Perez
teologstuderande