Media 10

Medierna sätter agendan i religionsdebatten

Religiösa aktörer får spela på mediernas villkor. Det är bara för Svenska kyrkan att laga efter läge.

Det händer mycket i medievärlden just nu. Landskapet ritas om. Tidningar läggs ner eller krymper sina redaktioner betänkligt. Vad detta innebär för medborgarnas möjlighet att på sikt utöva sitt demokratiska inflytande är en fråga som diskuteras.

Samtidigt sväller kommunikationsavdelningarna hos organisationer, såväl privata och offentliga som ideella, över alla bräddar. Man behöver hjälp med att hantera den egna medie­bilden – alltså hur man vill framställas i media – och samtidigt ha professionella kommunikatörer som ska sköta den externa kommunikationen. Samma sak gäller för Svenska kyrkan på alla nivåer.

Inte så märkligt kanske eftersom medierna ofta lyfts fram som en motpart. Och inte sällan en farlig sådan. Medierna granskar och värderar organisationernas och kyrkans förehavanden på ett sätt de inte tidigare varit vana vid. Inte sällan handlar det om granskning och genomlysning av organisationers och kyrkans moraliska kompasser. Detta leder i sin tur till att frågor ställs om hur organisationer, kyrkan och deras ledare bör agera för att vara moraliskt ansvarsfulla.

Till detta kommer nya möjligheter att kommunicera. Sociala medier ger alla som vill en möjlighet att dissa eller hissa, gilla eller ogilla. En åsikt – lögn eller sanning – kan snabbt få spridning i det sociala medielandskapet, skriver forskarna Maria Grafström, Pernilla Petrelius Karlberg och Karolina Windell i boken Föredöme eller fördömd? – medierna som moralisk domstol (SNS förlag).

Villkoren för att synas, det gäller både organisationer eller Svenska kyrkan, har alltså ändrats eller förändrats. Klart är, menar de tre forskarna, att mediernas roll som moralisk domstol får konsekvenser för ledning och organisering av alla typer av verksamheter som strävar efter öppenhet. ”Organisationers strävan efter att synas, i kombination med den allt större mediala kritiken, är en av vår tids stora organisatoriska utmaningar”.

Synlighet och kritik kan skapa ängsliga ledare. Samtidigt hyllas åsiktsjournalistiken. För journalisterna uppstår ett dilemma. Först ska journalisten sakligt rapportera om händelser och sedan värdera och tolka samma händelser i kommentarer och analyser. Gränsen mellan nyhetsrapportering och tyckande suddas ut. Därför behövs ”en nyansering av hur komplexa ansvarsfrågor och moraliska dilemman lyfts fram i medierna”, anser forskarna och efterlyser en journalistik som belyser och problematiserar i stället för att fördöma och avsätta. ”Och för att nå dit behövs en reflekterande debatt där inte bara journalister, utan även kommunikatörer, ledare och andra beslutsfattare deltar och tar ansvar för morgondagens journalistik” skriver de tre i en debattartikel i Dagens Media.

För Svenska kyrkan är detta en särskild utmaning. Kyrkan är inte vilken organisation som helst utan ett trossamfund som vill ha högt i tak och låga trösklar. Frågan är hur villig man är från kyrkans ledande håll att internt debattera, problematisera och ta ansvar för hur väl man lever upp till de egna högt satta ideal­en? Och hur väl man förstår det nya medielandskapet där man själv inte kan bestämma vad som ska sägas eller skrivas och inte heller hur det ska göras, av vilka eller när. Här har man en stor uppgift att ta itu med men som man dessvärre tycks yrvaken eller obekväm inför.

Intresset för kyrkans frågor utanför de kyrkliga staketen är inte särdeles stort. De stora tidningarna släpper visserligen fram religiösa aktörer på sina debattsidor, men de får spela på mediernas villkor, det visar till exempel religionssociologen Marta Axner i sin avhandling som läggs fram i Uppsala i morgon fredag. De religiösa aktörerna måste legitimera sin plats, skriver Axner. Och det kan komma att bli allt svårare i framtiden, även om många predikar religionens återkomst. Om detta är dock forskarna inte överens .

En annan bild av vår samtid är att sekulariseringen stadigt ökar. Är därför talet om religionens återkomst i själva verket ett önsketänkande? I så fall kan antagandet inte bygga vare sig en realistisk mediestrategi eller en rimlig självbild. Då bidrar tanken bara till att bädda in Svenska yrkan i en konstruerad trygghet som inte hjälper någon.
Så även om det på sina håll finns ett ökat intresse för religion från mediernas sida, har inte religiösa aktörer fått ett ökat inflytande eller sätter agendan för hur religion förekommer i medierna. Medierna sätter själva agendan. Det är bara att laga efter läge. Och kanske är detta också en konsekvens av att människan numera ser sig som religiöst myndig och att kyrklig auktoritet inte längre får människor att buga?
   Gott så, i så fall.



 

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.

Mer inom samma ämne