Hur allvarligt är det att med berått mod ta en annan människas liv? I Kyrkans Tidning 50/07 kommenterar kriminologen Henrik Tham delbetänkandet angående straffet för mord från straffnivåutredningen. Han kritiserar att utredningen inte belyser konsekvenserna av längre straff för möjligheten att återanpassa de dömda, framhåller att strängare straff inte avskräcker andra från att begå brott och menar att situationen för de dömdas anhöriga inte har beaktats.

Förmodligen anser han sig vara en förespråkare för en human kriminalvård, men med nytto­-etiska resonemang missar han två centrala frågor. För det första: den yttersta moraliska grunden för straffet är varken allmänprevention eller ambitionen att ”bota” någon från kriminellt beteende, utan vedergällningen – den som begått ett brott har ådragit sig en skuld till samhället och ska betala den genom att sona sitt brott, det vill säga avtjäna ett straff vars stränghet står i proportion till brottets straffvärde.

För det andra: om man motiverar mildhet i kriminalpolitiken med en önskan att förlåta och återanpassa brottslingar, förbiser man att förlåtelse – i vart fall i den här världen – förutsätter att den som gjort något ont ångrar sig och ber uppriktigt om förlåtelse. Den som syndar och ber om förlåtelse utan att mena det, förtjänar inte att bli förlåten. Man kan inte bygga kriminalvården på villkorslös förlåtelse.

I dag anger brottsbalken att den som begår mord ska dömas till fängelse i tio år eller på livstid. Utredningen föreslår att straffet för mord ska vara fängelse i minst tio år och högst 18 år eller på livstid. Det är utmärkt att utredningen vill bredda straffskalan, men mindre lyckat att förslaget innebär att livstids fängelse ska förbehållas de allvarligaste fallen.

Antalet mördare som döms till livstids fängelse har minskat dramatiskt efter en dom i Högsta domstolen, HD, i mars 2007. HD anförde då att livstid bara ska utdömas i särskilt allvarliga fall. I stället döms flertalet mördare nu till tio års fängelse, vilket – med rådande obligatoriska två tredjedels-frigivning – innebär att de släpps ut efter knappt sju år. Utredningen vill ge utrymme för en mer nyanserad bedömning. Det kommer att ge strängare straff för många mördare som annars bara skulle ha fått tio års fängelse.
I motsats till Henrik Tham menar jag att detta är moraliskt korrekt.

Problemet är att utredningen ansluter sig till HD:s uppfattning, att livstids fängelse ska förbehållas de ”allvarligaste fallen”. Jag anser att straffvärdet för flertalet mord är så högt att livstids fängelse är det enda tänkbara straffet. Om någon berövar en människa livet – alla hennes drömmar och möjligheter, allt hon kunde ha givit och kunde ha blivit – bör utgångspunkten vara att han inte har sonat sitt brott förrän han tillbringat resten av sitt liv i fångenskap.

Vid sidan av livstidsstraffet behövs möjligheten att utdöma ett tidsbegränsat straff, men det bör endast komma i fråga om det föreligger förmildrande omständigheter.

Jag är förvånad över att Henrik Tham helt bortser från straffvärdesaspekten, liksom att han helt fokuserar på återanpassningen av den dömde och situationen för dennes anhöriga. Var finns brottsoffret och hans eller hennes anhöriga i Thams analys?

Andreas Norlén
 jur dr
riksdagsledamot (m) i justitieutskottet