Dessutom bedriver Humanisterna en intensiv och framgångsrik lobbyverksamhet för att marginalisera religionen. Att påstå att Förbundet Humanisterna förmedlar att livsåskådning är livsviktigt, är med förlov sagt naivt.

I ledarartikeln påstås att Humanisterna ger kyrkan en chans att debattera sina kärnfrågor. Ursäkta mig, men hur ofta har vi hittills sett kyrkans företrädare ta den chansen? Tystnaden, bland annat från våra biskopars sida, har varit både beklämmande och pinsam. Enskilda troende som lider av Humanisternas attacker – och som vi fotfolk möter i själavården – känner sig lämnade i sticket. Varför denna tystnad? Jag vill inte tro att det handlar om bristande intellektuell och teologisk förmåga. Men jag befarar att det är just den naiva föreställningen om Humanisternas välgörande inverkan på ”livsåskådningsmarknaden” som spökar.

Jag brukar sällan vara överens med Bo Brander, men han träffar mitt i prick när han skriver att det handlar om att ”med fritt mod sprungen ur egen erfarenhet låta det mest mänskliga och mest gudomliga ansiktet som kyrkan känner lysa för den som slinker innanför kyrkporten”. Det är detta fria mod som mest av allt skulle gagna ett offentligt samtal om tro eller icke-tro. Fantasier om att Humanisterna i själva verket är våra vänner är däremot inte till gagn för någon.

Eva Cronsioe
komminister i Vallentuna församling

KT SVARAR
Instämmer med föregående talare: Kyrkan skulle kunna göra mycket mer för att utnyttja det spelläge som Humanisterna skapar. Det var just därför jag skrev ledaren. 

Brita Häll
ledarskribent