Att ta av sig huvudbonaden i kyrkan är att markera att nu träder jag in i ett särskilt rum, som är ägnat åt mötet med Gud. Att ta av kepsen är ett sätt att hjälpa mig själv att fokusera på det mötet.

Det handlar om att till ungdomarna förmedla betydelsen av att det finns särskilda tider och särskilda platser, för mötet med Gud, och gemenskapen med varandra inför Gud.
Men man kan väl möta Gud var som helst och när som helst? En relevant invändning. Gud är inte mera närvarande i kyrkan än i något annat rum, eller mer tillgänglig på söndagar än andra dagar. Men det är praktiskt att ha ett rum som är inrett för det gemensamma mötet med Gud. Man kan bada i en balja i köket, eller laga mat på en kokplatta i badrummet. Men det är mer praktiskt att bada i badrummet och laga mat i köket. Och att ha förkläde i köket.

Att blotta eller täcka huvudet, och ta av sig skorna i gudstjänstrummet är regel i alla religiösa traditioner. Det kan underlätta förståelsen för sådana klädkoder i andras heliga rum, om vi behåller den kod vi har i vår tradition.

Samtidigt förstår jag att unga män kan uppfatta ”kepsförbudet” som att de inte får vara sig själva i kyrkan. Det kan finnas en konflikt mellan önskan att människor ska känna sig hemma i kyrkorummet, och önskan att förmedla en känsla av rummets särskildhet. Ibland förmedlar gamla former ett motsatt budskap mot vad som ursprungligen var avsikten. Om det inte går att få unga män att förstå avsikten bakom att de ska ta av sig kepsen, vad gör vi då? Då måste vi finna andra symbolhandlingar med samma innebörd. Kanske kan lärare och elever på S:t Sigfrids folkhögskola hjälpa oss att finna sådana?

Helene Egnell
stiftsadjunkt, Centrum för
 religionsdialog i Stockholms stift