Det kan låta som en självklarhet. Men så är det inte. Varken hos samfund eller idéburna rörelser är offentlighetsprincipen någon självklarhet.

Det är synd. För det finns en klar poäng att välja den väg som Svenska kyrkan gjort. Ett vägval som ytterst handlar om förtroende. Den som är trygg i sin identitet vågar också vara öppen. En kyrka som är trygg skapar förtroende, inte genom att vara perfekt utan genom att vara ärlig. Både med sina styrkor och sina tillkortakommanden.
Öppenhet är också en bra vaccinering mot att det utvecklas en tystnadens kultur, där det som är obehagligt eller svårt att hantera tystas ned. De pedofilskandaler som briserat i kyrkor, bland annat i USA, skulle inte ha kunnat tystas ner så länge om det funnits ett öppnare samtalsklimat.

Men för att öppenheten ska fungera i riktigt svåra lägen, måste den också genomsyra vardagen. I de flesta fall fungerar det också så i Svenska kyrkan. Även om det finns undantag.
Bland de första att testa öppenheten är ofta journalister. Därför att de ber att få ut handlingar av olika slag. För det mesta är det inga problem när det gäller Svenska kyrkan. Men ibland dyker hemligstämpeln upp. I våras beslöt Kyrkans Tidning att begära ut ett tjugotal handlingar som hemligstämplats (se nyheterna sidan 2). För att testa hur öppen kyrkan är.

Tidningen fick ut de flesta. Utom i tre fall. Som tidningens reporter David Qviström sedan överklagade. Nu har Överklagandenämndens svar kommit. Två överklaganden avslås. I det tredje fallet rivs kyrkokansliets beslut upp.
Några slutsatser kan dras.

Dels att det uppenbarligen finns en gråzon. Brevväxlingen mellan ärkebiskop Anders Wejryd och biskop Lennart Koskinen borde ur en aspekt räknas till det offentliga och kunna lämnas ut. Kyrkokansliet tyckte annorlunda. Överklagandenämnden gick på deras linje. Det är inte mycket att orda om.
En annan tendens är desto mer oroande. I de flesta fallen kunde hemligstämpeln lyftas redan när Kyrkans Tidning begärde ut handlingarna. Vilket i sig var bra. Men det visar att hemligstämpeln ibland används av ren bekvämlighet. För säkerhets skull. Utan att det finns fog för det.

Det är en ovana som riskerar att sätta offentlighetsprincipen ur spel. Förhoppningsvis har ordningen stramats upp på kyrkokansliet sedan dess.
Offentlighetsprincipen är något som Svenska kyrkan ska vårda. Just därför att kyrkan åtnjuter ett grundmurat förtroende hos flertalet svenskar. Ett förtroende att vårda och vara rädd om. Det öppna samtalet och den kritiska granskningen, som Svenska kyrkan själv slår vakt om i sin kyrkoordning, hjälper till att hålla rent framför den egna dörren.

Vi bevittnar just nu en världsvid finanskris. Som ytterst handlar om brist på förtroende. Inget annat. Därför är öppenheten så avgörande.

Dag Tuvelius