Det är begravningsgudstjänst. Om en stund ska jag gå fram och lägga rosen på den ljusa träkistan som står där framme, omgiven av blommor.
I den här stunden finns både vila och sorg. Sorgen över avskedet. Jag har förlorat en vän, andra en älskad anhörig. Men också vilan i att få stanna upp en stund. Insikten om att det som förenar oss är saknad men också minnen.

De flesta känner inte varandra som kommit till kyrkan den här novemberdagen. Men just nu delar vi detta. Närhet och värme.
Jag tillhör en generation för vilken begravning är en ovanlighet. Något som avviker. Vi lever i en del av världen och i en tid där få dör unga eller mitt i livet. Just därför saknar de flesta av oss vana. Vilket vi ska vara tacksamma för. Vi är lite valhänta och ovana. Men också oförställda och sårbara.
Den här eftermiddagen är det så långt från yta och attityd som man kan komma. Det är befriande.
I medierna blir döden ofta abstrakt. Dramatiserad eller förvandlad till siffror omöjliga att förstå innebörden av. Men en dag som denna blir alla band som förenas i en och samma person tydliga. De stiger till ytan och blir synliga. På samma gång gör det sorgen djupare men visar också hur starkt vi berör varandra. I all vår bräcklighet.

Dag Tuvelius