Då jag talar med avhoppare från sekter dagligen i mitt arbete, och dessutom själv är uppvuxen i en av dessa sekter, var det med viss bestörtning jag läste recensionen.
För det första vill hon undergräva trovärdigheten i barnens berättelser genom att säga att flera av dem verkar vara ”psykiskt instabila”. En kommentar som känns okunnig och ogenomtänkt, men som framför allt visar en brist på empati. Uppenbarligen har Frisk i sin forskning inte stött på någon av de hundratals unga avhoppare varje år som förlorar sina föräldrar, syskon, vänner – kort sagt hela sitt liv i en handvändning – då de inte längre velat eller kunnat fortsätta leva i den rörelse de vuxit upp i.

De har sedan barnsben fått lära sig att omvärlden är ond, att människorna där är i satans våld och har onda avsikter. Ändå har de vågat sig ut i den världen och därefter blivit betraktade som döda av alla de vuxit upp med. Att känna sig ”psykiskt instabil” i en sådan situation verkar minst sagt som en naturlig reaktion. Om Frisk ser ett mönster här undrar jag varför hon som forskare inte i stället frågar sig varför så många barn från så många olika samfund uppvisar likadana sympom?
Frisk menar vidare att eftersom rörelserna har ”långt ifrån samma agenda” är de inte jämförbara. Men det är inte agendan i sig som är intressant, utan de likartade strukturerna genom vilka man förmår människor att begå handlingar som de inte hade begått i en mer normal miljö.

Grupperna liknar små diktaturer i sin uppbyggnad. De lever och verkar som egna celler mitt i ett i övrigt demokratiskt samhälle. Där finns den enda ledaren eller ledningen, som kräver total lydnad. Ledningen besitter den enda rätta läran och har också makten att ändra i den när man behagar. Kritik får vare sig läsas eller yttras. Den egna gruppen är utvald och världen utanför är ond. Man anpassar sig tillräckligt till samhället för att inte dra för mycket uppmärksamhet till sig och sedan lever man efter sina egna lagar och regler.
Det är strukturen i sig som utgör en fara. Om medlemmarna blir tillsagda att driva ut demoner ur sina barn, låta sina barn dö i stället för att få en blodtransfusion eller bli martyrer och ta barnen med sig, då gör medlemmarna det. Det finns inte i deras föreställningsvärld att ifrågasätta. Det kan handla om harmlösa saker, precis som Frisk påpekar. Men jag menar att det är lydnadsreflexen hos sektmedlemmen som är farlig. I den här situationen är barnet helt maktlöst och utlämnat.
Frisk befarar att boken ska underblåsa fördomar mot religiösa minoritetsgrupper i stället för att skapa en konstruktiv diskussion och dialog. Då undrar jag med vilka hon tänkt ha denna dialog? Det förvånar mig om hon menar sekterna själva. Eftersom hon säger sig ha forskat i dessa, borde hon vara väl medveten om hur givande en dialog blir med en grupp som anser att resterande samhället är alltigenom ont, och att de själva är utvalda av Gud.

Noomi Lappalainen, samordnare Föreningen Hjälpkällan

Svar direkt

Urvalet ett problem i boken

Att lämna en religiös övertygelse kan självklart utlösa kriser för många människor.

Det är viktigt att de som behöver får professionell hjälp, och det är också viktigt att deras berättelser berättas.
Men ett av de stora problemen med Esséns bok utgörs av det ensidiga urvalet.
Negativa och sköra avhoppares berättelser presenteras som allmängiltiga.

Forskningen visar att det finns många andra slag av upplevelser av och berättelser om att växa upp i minoritetsreligioner. Många har, i likhet med Lappalainen, reagerat med bestörtning – men i stället på Esséns bok därför att de inte känner igen den religion de vuxit upp i. Jag har själv pratat med flera av dem.
Att de stora skillnaderna mellan olika religioner inte uppmärksammas är ett annat problem. Minoritetsreligionerna framställs som likadana, lika dåliga och dessutom som ledande till religiös terrorism och masssjälvmord. Detta underblåser fördomar och förhindrar dialog. Även Lappalainen bidrar till denna felaktiga generalisering. En del av de drag hon beskriver är långt ifrån allmängiltiga för dessa rörelser, och andra måste diskuteras då de kan gälla på olika sätt och i olika grad.

I ett demokratiskt samhälle ingår religions- och tankefrihet och även rätten att uppfostra sina barn i den religion man väljer.
I fall barn kränks eller vanvårdas på religiösa eller andra grunder måste naturligtvis samhället ingripa. Visst finns det potentiella problem med religion, liksom med andra kulturella företeelser. Självklart ska vi diskutera dessa problem – men på rätt grunder, och inte bara utifrån den begränsade bild som Esséns bok ger.

Och naturligtvis är det med de religiösa minoriteterna själva som vi ska ha en dialog. Allas rätt att höras och tas på allvar är det som utgör grunden i en demokrati. Precis som tolerans för minoritetskulturer i ett mångkulturellt samhälle.

Liselotte Frisk , professor i religionsvetenskap, Högskolan Dalarna