Omskärelse 10

Omskärelsefrågan och kyrkans mörka arv

Omskärelsedebatten kan inte föras utan medvetenhet om den kristna kyrkans långa tradition av antisemitism, skriver Magnus Zetterholm.

I debatten om omskärelse av småpojkar som förts, bland annat i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, är det svårt att inte beröra frågor om religionsfrihet och antisemitism. Inga samhällsfenomen existerar i ett ideologiskt vacuum och det gäller också den här frågan, som dessvärre inte kan reduceras till att enbart handla om omsorg om barnets rätt till kroppslig integritet eller rätten att slippa ideologisk påverkan från religiösa föräldrar. Om det bara vore så enkelt!

De grupper i Sverige som skulle påverkas av ett förbud mot omskärelse av småpojkar är judar och muslimer. Inom islam finns, jämfört med judendom, en större bredd vad gäller uppfattningar om omskärelsens betydelse och praxis. Detta gäller till exempel huruvida det är en religiös plikt eller enbart en rekommenderad fromhetshandling och vid vilken ålder omskärelsen ska ske. Vissa minoritetsgrupper avvisar omskärelsen helt därför att den inte nämns tydligt i Koranen. Bland den absoluta majoriteten av världens judar är däremot omskärelse av pojkar på den åttonde dagen intimt kopplad till den religiösa och etniska identiteten.

Det innebär att den lösning som förordas av en del debattörer, nämligen att manlig omskärelse bara skulle vara tillåten efter 18 års ålder, är oförenlig med nuvarande judisk teologi och praxis. I praktiken skulle ett förbud innebära att judendom kriminaliserades i Sverige och att judendom som religion förbjöds.

Jag förvånas över att de som förordar ett omskärelseförbud tar så lättvindigt på de associationer detta förslag väcker, särskilt hos människor som tvingats förhålla sig till Förintelsen på ett mer påtagligt sätt än de flesta av oss.

Påståendet att den kristna kyrkan mycket effektivt vidarefört den antika antisemitismen är i dag knappast kontroversiellt. Det fanns visserligen en förkristen antisemitism i det antika grekisk-romerska samhället men den kristna antisemitismen torde slå alla rekord. Från början var den sannolikt en del av kyrkans sökande efter en egen identitet, men ganska tidigt teologiseras judehatet och blir en viktig del av kyrkans teologi. Redan i början av det andra århundradet uppträder de första tecknen, till exempel hos kyrkofadern Ignatius. Något senare finner vi anklagelsen om att judarna dödade Gud själv hos biskopen Melito från Sardis. Sedan rullar det på. Augustinus formulerar tesen om att judarna personifierar dem som tar avstånd från Kristus. Luthers teologiska poäng av skillnaden mellan nåd (kristendom) och lag (judendom) gav, lösgjord från sin historiska kontext, ytterligare bränsle till ett djupt förakt för judar och judendom.

Långt in på 1900-talet var nytestamentlig forskning nästan uteslutande präglad av motsatsförhållandet mellan judendom och kristendom. Under 1900-talets första decennier samverkade politiska, teologiska och vetenskapliga krafter till att skapa det idéhistoriska klimat som gjorde Förintelsen möjlig.

Under perioden efter kriget har insikten om sambandet mellan teologisk antisemitism och Förintelsen ökat. Den hittills mest långtgående uppgörelsen med en anti-judisk teologisk tradition är sannolikt Nostra Aetate, andra Vatikankonciliets deklaration om de icke-kristna religionerna från 1965, även om också denna i många avseenden hade kunnat gå mycket längre. Också Svenska kyrkan röjer en medvetenhet om den kristna antisemitismen. Ett uttryck för detta är samtalsdokumentet Guds vägar där alla former av antisemitism fördöms.

I en svensk-kyrklig kontext kan den nu aktuella debatten om huruvida det bör införas ett förbud mot omskärelse av pojkar under 18 år, knappast föras utan att denna diskussion relateras till en medvetenhet om den kristna kyrkans ansvar för en tvåtusenårig antisemitisk tradition.
Även om jag inser att också enskilda präster har rätt till en personlig uppfattning, och utan att vilja antyda att Annika Borg skulle vara anfrätt av antisemitisk teologi, väcker ändå hennes engagemang för ett förbud mot omskärelse av pojkar frågan hur hon som präst i Svenska kyrkan reflekterar kring det särskilda ansvar jag nämner ovan.

Slutligen är det en smula ironiskt att omskärelsedebatten den här gången kommit att föras i samband med den judiska högtiden Chanukka, som firas till minne av att templet i Jerusalem återinvigdes 165 f.v.t., efter det att den syriske kungen, Antiochus IV Epifanes profanerat detsamma i en anti-judisk kampanj som, bland annat, innefattade - ett förbud mot omskärelse!

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.

Mer inom samma ämne