Men egentligen handlade det inte så mycket om etik utan om förståeliga känslomässiga reaktioner.
Det som däremot har med etik och moral att göra, och som blev en effekt av tv-reportaget, var upplevelsen av flathet från kyrkans företrädare inför den allt vanligare förträngningskulturen kring frågorna om döden.
Att kyrkan har ett viktigt pastoralt ansvar gentemot sörjande som söker kyrkans tjänster är självklart. Omsorgen om de sörjande och en pietetsfull hantering av avlidnas stoft gäller ända ned till gravens botten.

Men vid jordbegravning har det blivit allt vanligare att anhöriga väljer att inte närvara vid sänkning av kistan. Om anhöriga förstod värdet av att närvara när bärare sänker kistan skulle vi slippa se sådana hänga i gräskopans lyftarm som på Vännäs kyrkogård.
Det som dock särskilt har väckt så starka reaktioner är att personal stött sönder locket på kistan med grävaren för att jord ska tränga in i kistan för att undvika sättning i jordmassorna när den multnar.
Några kyrkliga företrädare visar i början av reportaget en viss förståelse inför denna ”praktiska” hantering. Men allteftersom programmakarna pressade de intervjuade under förevändning av etiska motiv började de vackla. Den kyrkogårdsarbetare som ställdes inför den dolda kameran med den i lönndom bandade intervjun fick till slut stå ensam med ”skammen”.
Det går inte att undvika att tänka på bibelordet: ”De övergav honom alla och flydde …”. Endast kyrkorådsordföranden försökte sig på en förklaring. Men inför denna skjutjärnsjournalistik var det inte lätt för honom att ordentligt komma till tals.

Att i detta fall anföra konspirationsteorier är mig främmande. Men programledarens slutfråga var: ”Tror (någon) att förtroendet för kyrkan kan återupprättas i framtiden efter det här?” Med den frågan som ett facit i hand hade den moraliserande vinklingen i journalisternas frågor bättre kunnat bemötas och nyanseras.
Församlingsförbundet hade före sändningen av reportaget via mejl uppmanat församlingarna att, vid mediernas eventuella frågor, ta avstånd från det som skedde på Vännäs kyrkogård. Att uppmana till ett enda svar i en fråga som trots allt inte är entydig är inte god etik! Ska vi bara okritiskt låta programmakarnas godtycke och sekulära fobier kring döden få styra?
I begravningsritualet läser prästen ”Av jord är du kommen, jord ska du åter bli. Jesus Kristus är uppståndelsen och livet”. De två första satserna säger att vi är indragna i det biokemiska kretsloppet. Den avslutande satsen om uppståndelsen, är ett uttryck för kyrkans tro att Gud verkar med oss i en dimension som står över vårt intellekt och vår bundenhet till den kroppsliga materien.

Att spräcka kistan är inte pietets­fullt och ska inte förekomma. Men det kan heller inte vara fel att påverka den biologiska processen och låta jord omgående få omsluta kroppen? Detta kan till exempel göras, innan graven slutes, genom att öppna locket, fylla kistan med jord och därefter återsätta locket. Tanken på vad som annars sker med kroppen i en kista innan jorden efter en längre tid tränger in är ju heller inte vare sig pietetsfull eller estetisk.
Ett beklagligt avtryck reportaget och debatten ger är en kyrka som väljer att kraxa med på ytplanet utan att ens antyda en teologi om kropp, själ och ande.

Stig Dellström
kyrkoherde Fresta