Självklart kan inte 2 000 betalande medlemmar i domkyrkoförsamlingen klara finansieringen av tre katedraler och en personalkrävande verksamhet för 200 000 stockholmare som arbetar i city och för alla de hundratusentals turister som passerar revy.

En gång hade vi en kyrklig samfällighet som såg Stockholmsförsamlingarna och cityverksamheten som en gemensam angelägenhet. Men statsmakterna ändrade lagen och nu är denna praktiska finansieringsmöjlighet borta.
Nu seglar nya orosmoln upp på grund av Storkyrkans dåliga ekonomi. En kyrkoförening med pietistisk och karismatisk profil vill ta över verksamheten i S:ta Clara kyrka. Detta skulle vara förödande för folkkyrkotanken. Om man vill driva en sådan isolerande verksamhet kan man väl hitta någon övergiven kyrka som inte ligger så strategiskt till. Stockholms mest strategiskt belägna kyrka får inte överge folkkyrkotanken med en öppen liturgi och diakoni.

Den enklaste vägen för en stark ekonomi torde vara att kopiera systemet för medlemskap i Tyska församlingen. Låt personer som har sin arbetsplats inom Stockholms domkyrkoförsamling och är bokförda i Stockholms stift, tillsammans med sina familjer, bli medlemmar där. Skattetekniken tillåter att kyrkoavgifter automatiskt överförs till domkyrkoförsamlingen.

På sikt bör man överväga att bilda en kyrklig samfällighet för hela Stockholms stift, en samfällighet som tar ansvar för alla kyrkliga kostnader i stiftet. En utredning bör kunna klarlägga vilka församlingar som bör få finansieringsstöd.
Det är inte rimligt att kyrkor ska stängas eller överlåtas på enskilda föreningar. I Sverige har vi en folkkyrka, inte en föreningskyrka. S:ta Clara kyrka har sedan 1500-talet varit arbetarnas kyrka i city där hundratusentals människor vistas dagligen. Där måste de få tillfälle att söka sin andliga hemvist. Därför måste kyrkoadministrationen finna lämpliga vägar så att ”kyrkopengen” följer med personen.

Per-Ola Larsson
Stockholm