Dejtingprogrammet Tro, hopp och kärlek rullar vidare på SVT. Älskat, omtyckt men djupt problematiskt. Ämbetsbärare inom Svenska kyrkan, präster och diakoner, nobbar människor som har anmält sig till programmet för att träffa någon att dela sitt liv och sin vardag med. Dessa personer ser vi komma med sina resväskor och vi ser dem åka därifrån. Någon med darrande underläpp, gråten är nära, och hon säger, efter att diakonen förklarat att hon inte är för honom: ”Jag kommer att fortsätta leta efter någon som säger välkommen hem ”.

I deras längtan efter kärlek blottas deras sårbarhet, egentligen allas sårbarhet eftersom vi alla bär på minnen av att inte duga och inte bli valda. Vi sitter där och tittar på när prästen eller diakonen skickar hem människor som med hela sin person och inför tv-kamerorna ropat ut: Älska mig! Välj mig!

Kvinnan som hoppades att det skulle finnas någon som väntade på henne när hon kom hem blev offentligt ratad. Vad händer med hennes självbild? Diakonen i programmet möter förmodligen ideligen människor vars självbild på olika sätt är raserad. Kvinnor lever i dag dessutom under en stark press när det gäller hur hennes kropp ska se ut och hur hon ska vara.

Min åsikt är att ämbetsbärare inte ska delta i dejting-tv. I en samtid så utsatt av konkurrens och jämförelse mellan människor ska kyrkans företrädare i stället upprätta människor och förmedla Guds kärlek: att alltid vara önskad och älskad. Därför blir dejting-tv för ämbetsbärare faktiskt en omöjlig sak. Risken är att kvinnan som diakonen inte ville ha ses som ”den bortvalda” och förföljas av det.

En av prästerna i programmet skickar snabbt hem mannen som i en intervjuliknande situation berättar för henne om hur han kom till tro. Hans upplevelse stämmer inte med hennes erfarenheter. Det räcker; han är ute. Självklart fanns det säkert annat också som bidrog till att han blev bortvald och som inte lika självklart går genom tv-rutan som ömsesidig kemi, utstrålning, kroppsspråk och allt det där andra som vi subtilt signalerar när vi möts och är intresserade eller inte. Men präster borde ändå inte förmedla att människor är som snabbmat.

Programmet har fått beröm för att det inte handlar om kändisar utan ”vanliga” människor. Det finns också de som tycker att det är positivt att få en inblick i prästers, pastorers och diakoners arbetsliv. Ungefär som: Vad gör banken efter tre? Absolut, programmet berör hjärtat när vi följer människor och deras förhoppningar om en partner.

Visst, det kan också vara intressant för människor att se hur och vad ämbetsbärare gör. Men det duger inte att säga till försvar för deras medverkan och nobbande att ”ger man sig in i leken får en leken tåla”. Det här handlar om vilken syn på människan Svenska kyrkan vill vara med och förmedla.

Linnéa i avsnitt 3 denna säsong gör helt rätt när hon själv bestämmer sig för att packa ihop och åka hem.” Det är inte för mig”, säger hon, att dejta i tv, ”med en massa andra tjejer”. Det borde vara viktigt för alla inblandade i detta program att vara rädd om sig själv och sina egna känslor och andras.

Helena Myrstener

präst Limhamns kyrka