Jag saknar bara en sak: det kristna hoppet, att Kristus genom att uppstå har besegrat döden och livet får en fortsättning även efter det att kroppen utslocknat.
Jag har också suttit vid min älskade fars dödsbädd. När jag sedan såg honom död fick jag mitt i den oändliga saknaden en intensiv känsla av att han gått vidare någon annanstans. Vetenskapligt kan man inte bevisa vare sig att livet fortsätter efter döden eller att döden är slutpunkten. Men Ingemar Hedenius ståndpunkt att livet är felkonstruerat ur människans synpunkt tar jag däremot som en indikation på att livet faktiskt fortsätter efter döden men i en annan dimension.

Flera gånger har jag iakttagit att präster och biskopar i Svenska kyrkan tyvärr undviker att förmedla det kristna hoppet, att dö­den inte är slutpunkten. Inte ens biskop Caroline Krooks tal i tv vid tsunamikatastrofen innehöll något om det kristna evighetshoppet. Det är riktigt att säga nej till förenklade bilder att ”snart ses vi i himlen igen” eller andra yt­ligheter, men nu syns det som om många präster i Svenska kyrkan slängt ut barnet med badvattnet.
Det finns många som kan trösta. Duktiga terapeuter vet mycket om människors inre. Den enda anledningen att vända sig till just en präst är att prästen har något mer att komma med än psykologen. Ibland får jag en känsla av att många präster vill anpassa sig till vad man tror är en ateistisk folkmajoritet, men där har man fel. En stor del av svenska folket tror att livet fortsätter efter döden.

Nu är kyrkans uppgift inte att anpassa sig till folkmajoriteten utan att föra ut det kristna budskapet om livets seger på alla plan. Men när ändå många förväntar sig att kyrkan förmedlar hoppet om att döden har besegrats, varför då svika människor?

Erik Lindberg
Spånga