Ämnet för kvällen i en teologgrupp i Lund var predikan. Då sade Wingren ungefär så här:
"Det finns inom varje präst en kristen del och en hednisk del. När man sätter sig för att förbereda predikan tänker man sig ofta att nu är det den kristna delen av mig som ska aktiveras, nu ska jag mobilisera den tro jag har och låta den tala. Man ska göra precis tvärtom! Man ska släppa fram all sin otro, alla besvikelser och nederlag, allt som grämer en, allt som oroar en. Låt det bubbla upp bara. När det ligger framför en, alltihop, DÅ läser man igenom texten och frågar: Vad i texten säger emot min otro? Vad i texten läker mina sår? Har man hittat DET, är predikan i princip KLAR."

Det återstår för all del rätt mycket handarbete. Men när jag gick hem den kvällen tänkte jag med viss olust på mina gamla predikningar (jag hade hunnit vara präst några år). Hur mycket skulle bli kvar av dem om man skrapade bort allt jag bara sagt till de andra? En liten kärna skulle nog ändå återstå av varje predikan, kom jag fram till, något som jag även sagt till mig själv, något jag själv behövde höra. Och denna kärna var antagligen det enda som också gått in hos en och annan lyssnare. Det som predikanten däremot inte säger till sig själv utan bara till dem som sitter och hör på, det går dem nog spårlöst förbi. Det går inte på djupet och då går det inte in.

Slutsats: Predika för dig själv. Utnyttja det faktum att också du är människa. För att säga det med Olov Hartman: "Det är en syndare av din egen sort som framför hälsningen från Kristus idag." Det betyder inte att man ska berätta om sig själv. Det är inte mig det ska handla om, det är inte jag som ska tala utan texten, dagens evangelium. Men säger man det som texten sagt till en själv så kan man våga lita på att det också träffar någon lyssnare, kanske flera stycken, kanske alla.

Senare fick jag se att Wingren skrivit om saken i boken Predikan (sidan 298, senaste upplaga på Artos 1996) apropå den ofta dryftade svårigheten att predika för sekulariserade människor:
"Det väsentliga med den sekulariserade människan är detta, att hon är fånge, peccator, och den sidan hos henne bör ju för predikanten icke vara så oerhört svårtillgänglig, ty i denna mening är predikanten sekulariserad själv och är det till sitt sista andetag. Han behöver bara ärligt gå in i sig själv och se, hur ordet drabbar honom, hur han såras och störes av ordet, hur han läkes och tröstas och upprättas av ordet.

Det är ingalunda säkert, att hans egna erfarenheter skola meddelas åt församlingen. På predikstolen står han inte för att uppvisa sin insida utan för att ge röst åt texten. Men eftersom han är människa och eftersom alla, som han talar till, också äro människor, kan han synnerligen ofta låta texten få säga det till de församlade, som den sagt till honom själv."
Det är skrivet 1949 när verben hade pluralformer och prästen alltid var en "han". Men nog är det ett gott råd.

Erik Aurelius, biskop i Skara