Nu finner jag att biskopen och domprosten främjar verksamhet, helt främmande för Svenska kyrkans medlemmar. Man vill ha mångfald. Men varför förbjöd de då den högkyrkliga verksamheten i S:t Jacob under ledning av sedermera biskopen i Missionsprovinsen Göran Beijer? Domkapitlet föredrar en förening i S:ta Clara under ledning av den karismatiske ledaren Carl-Erik Sahlberg men kastar ut Beijer och mig.

Ni säger att S:ta Clara kyrka är öppen för alla. Vi som i unga år brändes sönder av karismatikens krav känner inte att S:ta Clara är öppen för oss. S:ta Claras webbplatser visar att kyrkan är inspirerad av Wine Yard, New Wine, OAS och Alphakurser med mera. Även om dörrarna är öppna stängs vi ute av den sekteristiska liturgin. Varför bjuder man in till dessa rörelsers konferenser men inte till exempelvis Sigtnastiftelsen, S:ta Katharinastiftelsen eller Societas Sanctæ Birgittæ?

Om S:ta Claras kyrkas vänner vill fullfölja folkkyrkotanken – varför förekommer docenten Sahlberg i ledningen avtill exempel New Winekonferensen på Vargön – ett gammalt karismatiskt frikyrkligt centrum där min far fångades av denna rörelse på 1920-talet? Hans morfar var karismatisk väckelsepredikant i Kalmar län. Så nog finns en karismatisk tradition i vår släkt. Men de positionerade sig så långt som möjligt från Svenska kyrkan, som de ansåg var Uppenbarelsebokens stora sköka. För mig blev Svenska kyrkans liturgi räddningen.
Det finns rum för karismatikerna i Elim och Livets ord med flera. Låt det därför finnas rum för oss andra i S:ta Clara.

Per-Ola Larsson