Men i februari upphävde regeringspartiet AKP förbudet genom en ny lag. Lagändringen välkomnades av stora grupper i Turkiet som på senare år fått en allt starkare ställning både ekonomiskt och politiskt.
Samtidigt möttes slopandet av slöjförbudet med stor misstänksamhet av de grupper som säger sig värna om Turkiets sekulära konstitution. Dit hör bland annat den mäktiga militären. Regeringspartiet anklagades för att försöka smygislamisera landet.

Nu har kritikernas motdrag kommit. Den turkiska författningsdomstolen har ogiltigförklarat lagändringen. Domstolen anser att avskaffandet av slöjförbudet strider mot landets konstitution, som kräver en strikt åtskillnad mellan stat och religion.
Nästa drag kan bli att regeringspartiet AKP helt förbjuds. Den processen är redan i gång sedan Turkiets riksåklagare i mars beslutade att dra AKP inför rätta. Dess ledande politiker hotas också med utestängning från politiken under de kommande fem åren. En sådan bannlysning drabbar i så fall både den nuvarande premiärministern Tayyip Erdogan och landets president Abdullah Gül.
Men det är ett tveeggat svärd domstolen håller i sin hand. Förbjuder den regeringspartiet gör den därmed demokratin en björntjänst. På sikt finns enbart förlorare på bägge sidor.
Kortsiktigt vinner det sekulära etablissemanget i Turkiet en seger. Regeringspartiet AKP, som vann en stor seger sommaren 2007, försvinner och dess anhängare måste bilda ett nytt parti. De kommer att tappa både kraft och inflytande.
Men beslutet blir också en förnedrande knäpp på näsan åt alla som engagerat sig i AKP och dess väljare. Vilket knappast gynnar demokratin.

Just därför bör de som säger sig slå vakt om konstitutionen värna om ett parti som vill verka demokratiskt. Även om de ogillar partiet och dess förankring i olika muslimska grupper.
Risken är annars att de förstärker bilden av att religion och demokrati inte hör ihop. En slutsats som kan slå lika hårt mot demokratin som mot religionen. Särskilt i ett land där islam har en mycket starkare ställning i dag än landsfadern Kemal Ataturk kunde ana när han grundade dagens sekulära Turkiet för 85 år sedan.

Det räcker att gå till ett land som USA för att se hur varje försök att marginalisera religiösa väljare lett till en backlash. Tydligast är kanske den kristna högerns framväxt ur grupper som ledsnade på att vara förpassade ut från politiken.
Problemet för den turkiska militären och resten av etablissemanget är att de fått en folklig rörelse som de helst vill slippa. Som de inte vet hur de ska hantera. Enligt skolboken borde folket bli mindre religiöst med åren, inte mer.
Nu trilskas medborgarna med att gå i motsatt riktning. Ett fenomen som Turkiet inte är ensamt om. Den tyske filosofen Jürgen Habermas, som nyligen besökte Turkiet, talar om ett paradigmskifte. Det eftersekulära samhället.

Möjligen drar han för stora växlar. Men han har en poäng. Om sekulära och religiösa krafter ska dra jämnt och leva sida vid sida i ett demokratiskt samhälle ställer det krav åt båda håll.
Religiösa grupper måste omfatta den demokratiska konstitutionen, inte bara med läpparnas bekännelse, utan med uppriktigt hjärta. De sekulära måste å sin sida behandla de religiösa medborgarna som jämställda både i det civila samhället och i politiken. Utan att se ned på dem eller misstänkliggöra deras avsikter.
Annars slår de från var sitt håll undan grunden för en gemensam samexistens.
Den turkiska striden om sjalförbudet kan visa sig vara ett taktiskt misstag av båda sidor. Som får långt allvarligare konsekvenser än någon av parterna tänkt sig.

Dag Tuvelius