Wennstam och Sveland vill att texterna ska bidra till att minska skamkänslorna hos dem som separerar; att skilja sig gör folk lyckligare och friare än livet i ett destruktivt äktenskap. Trots det tillåts man inte att vara lyckliga över sitt beslut menar de. Men vem missunnar dem? Banken? Barnen? Kyrkan? Vännerna? Trots ett sekulariserat Sverige så framhåller Mian Lodalen, en av författarna, att skilsmässan borde befrias från ett ”böjt huvud framför en präst, social skampåle eller juridisk bestraffning”.

På sociala medier och i recensioner menar många att författarna slår in öppna dörrar. Vi lever ju i ett land som toppar skilsmässostatistiken. Wennstam hyllar skilsmässan i familjer där barn mår dåligt av att föräldrarna är elaka mot varandra (vem gör inte det?). Men jag undrar vad det egentliga problemet är. Vi bor inte i Saudiarabien. Här är det fritt för var och en att skilja sig. Vi har ett rättsystem som skyddar barn och föräldrar. Antologin hamnar snett därför att diagnosen är fel ställd. Svaret på frågan om skamkänslor och tabun är inte olyckliga skilsmässor. Det är hur vi lever med varandra.

Wennstam och Sveland kritiserar den romantiska kärleken med äktenskapet som ska ”kröna kärleks-sagan”. Jag tror inte det är romantiken som är problemet. Det är den som är räddningen. Om äktenskapet endast blir en funktionell hushållsgemenskap kan man lika gärna leva ensam. Det är bristen på tillit och romantik som gör kärleken till en saltstod. Wennstam säger i Aftonbladet: ”Jag är tveksam till konstruktionen äktenskap men tror fortfarande på kärleken”.

Det är en intressant distinktion. Jag förstår vad hon menar. Hon kritiserar äktenskapet som förstelnad plikt och föreställer sig kanske att det finns en större frihet utanför tvåsamheten. Men om det är lyckan som Wennstam söker, är jag inte säker på att den finns bortom uppoffring och hängivelse. Passionen kräver allt – äktenskap eller inte. Passionen styrs inte av den juridiska konstruktionen, utan av personerna som lever med den.

Susanne Wigorts Yngvesson